Den absolut omöjliga önskedrömmen

När skulle det där med att teleportera sig komma?

En flygande matta var min barndoms önskedröm.

Nu skulle den behövas i min familj där det finns behov av att åka hejvilt mellan städer i Finland och Sverige.

Åland ingår i pendlingsbehovet. Om flygbiljetter inte finns (till rimligt pris) så tar det med färja åtta timmar från Kimito till Mariehamn med alla väntetider och transportsträckorna på land.

Om flyg finns så återstår att lösa frågan om en bil ska lämnas stående på Åbo flygfält eller transporten dit och därifrån lösas på annat sätt?

FÖR ATT INTE tala om behovet av att allt emellanåt ta sig ner till Skåne. MIn rygg klarar inte av att sitta i bil eller tåg genom halva Sverige så det blir dessvärre flyget, som man ju inte av miljöskäl borde ta.

Billigast är att flyga från Helsingfors till Köpenhamn och sedan ta tåget över Öresundsbron till Malmö och så vidare.

Närmast – sett från Kimitohorisont – är att flyga från Åbo, med planbyte i Stockholm. Då brukar man ha en halv timme på sig där. I teorin verkar det ju inte innebära några problem alls, men oj så jag har sprungit genom Arlandas långa korridorer för att hinna.

IBLAND HAR ETT plan varit försenat för att det har väntat på besättning som varit på flygning till Island och blivit försenad av stormar där. Annars har det varit något annat lika oförutsägbart.

Så något underbart nytt transportsätt finns högt uppe på min omöjliga önskelista. När skulle det där med att teleportera sig komma?

DET KUNDE SNART vara dags nu, tycker jag. Åtminstone om man vill bo ute på vischan. Det som förr rankades lågt är i dag allt mera uppskattat. Vår sysselsättning en vanlig söndag i november i Kimito uppskattades stort av gäster från Stockholm, som verkligen njöt av upplevelsen. Vad vi gjorde?

Jo, plockade svamp. Fem minuter in i skogen mittemot min ladugård. Alltså ingen storstilad ödemarksupplevelse, bara vanlig skog. Man ser att den inte är nedtrampad, sade mina gäster. Nedtrampad skog är ett uttryck jag aldrig förr hört men jag förstår att det kan kännas så om man går där tiotusentals andra också går.

VÅRA SKOGAR SKULLE ha plats för flera som uppskattar naturen. Så himla synd att avstånden ska hindra folk från att bo där de vill, allt flera måste bo i städerna för jobbens och transportsträckornas skull.

Tänk vad Åboland (med alla sina tidskrävande färjor, vikande elevprognoser, nästan avfolkade byar...) skulle ha att vinna om...

Ähum, ja, som sagt, en omöjlig ochh barnslig tanke men ändå.

Den där flygande mattan skulle absolut behövas!