Någonting särskilt
Det är en vacker höstkväll i Åbo. Mulet, mycket fukt i luften, inte särskilt kallt. På väg hem cyklar jag ända till Förin, det blir längre än om jag skulle ta vägen genom tunneln, är alla gånger värt besväret.
Att stå och vänta på färjan en liten stund är hör till. Då stöter man på en blandad skara medresenärer, Åbobor med hund, med cykel, med mobilen tätt mot örat, med sorgsen blick eller glad.
DEN HÄR TIDIGA kvällen talar någon oavbrutet spanska i mobilen, en jack russell nosar på mina skor, ett barn i sittvagn somnar.
Ett barn i sittvagn vaknar inte då Förin dunsar in i kajen, rörelsen och ljudet är så inarbetat trygga. En labrador som ska iland har vädrat en jack russell hela vägen och vill fram och hälsa. Ägaren håller emot och den får nöja sig med att slänga med tungan.
Att gå ombord med en slumpmässig skara resenärer: jag förflyttas strax i tanken till en mytologisk älv. En gång ska vi alla över den, men nu är det bara en liten repetition, något att meditera över.
MEN VARJE RESA med Förin är ett val: ska jag ställa mig att titta över åmynningen eller ska jag vända mig mot stan och domkyrkan? Det kan vara avgörande för stämningen i överfärden.
Färjan dunkar på och vi är framme. Östra strandgatans alla bilister är hänsynsfulla mot oss som väller upp från Förin, något annat har jag aldrig upplevt. Det är som om Åbos enda fullt garanterande samfärdselharmoni skulle smitta av sig upp på land.
STRAX ÄR JAG hemma. I handen har jag två små kvistar som jag knyckt av midsommarros som växer vid en passage inte långt från mitt hus. Den har gått i knopp fast det är höst. Passar precis i en gammal medicinflaska där det står Kamferdroppar på etiketten, nästan läsbart. Rosorna slår ut till pappas födelsedag som i år var dagen före allhelgona.
De döda har också födelsedagar och vi firar dem regelbundet utan att det märks, utan att det syns utanpå alls. Vi sätter kanhända tänkta rosor i en tänkt vas.
OCH VI SOM inte längre har några pappor längtar i hemlighet efter Fars dag. Vi bryr oss inte alls om alla de märkliga presenter som annonseras ut. Min pappas skulle ändå inte ha velat ha en bok om vinterkriget, särskilt inte till Fars dag.
Inget minne alls har jag av farsdagskort vi kanske gjorde i skolan. Om vi tillverkade såna var mina säkert ganska sakliga. I skolan var jag var ett ganska sakligt barn.
I DAG SKULLE jag måla en bild av en midsommarros och skriva ”Till pappa” och kanske inget mer, utom möjligen mitt namn, så långt ner i högra hörnet som möjligt, så signerade jag mina skolteckningar. Ibland rymdes inte alla bokstäver med. Men pappa skulle ändå veta vem det var från. Så skulle jag ha resonerat då, så gör jag nu.
I minnet stiger stämningen i hans arbetsrum fram. Solen tycktes inte just nå det, ett novemberdunkel härskade där, men det fanns en fin lampa med en grön kupa. Eller så var den vit. Pappa skrev mest egna saker, men det hände att jag – innan jag själv kunde skriva – fick diktera mitt för honom.
DÅ VAR DET OFTA en saga som började med en kung och en drottning som inte hade några barn. Fortsättningen var givet triumfatorisk: sen kom JAG.
I backspegeln – om man ser sakligt på det – verkar det som bilden av en förväntat normal utveckling för ett barn. Inget särskilt med det. Men min pappa tyckte om att skriva ner mina sagor. Det kunde jag känna. Och det var särskilt.