Publiken vill ha melodram – men livet är alltid något annat
PJÄSEN. Författaren och regissören Juha Siltanen till ”Ihana neiti N eli Vartiovuoren arvoitus ”(med premiär på Stadsteatern 16.11) påpekar i programbladet att texten tagit sin form redan innan #metoo-berättelserna började strömma över oss i fjol den här tiden.
Men kontaktytan i berättelsen när den läggs fram i dag går inte att ignorera. Den person som skjuts ihjäl mitt i Åbo är Margit Niininens tidigare arbetsgivare, som förgripit sig på henne. Och det är hon som håller i vapnet som hennes vän skaffat. Pjäsen baserar sig på händelser som ägde rum i januari 1927, och utredningen och rättegången efteråt fick medieuppmärksamhet långt över Finlands gränser.
VARFÖR VILL MAN lyfta upp detta på en teaterscen, och hur gestaltar man det? Siltanen gör det både närgånget och nyanserat, men man får också skärpa uppmärksamheten för att ta in alla aspekterna. Han har valt en stiliserad spelstil, där korta scener avlöser eller går in i varandra.
Det avspeglar sig också i scenografin, som består av rörliga block och ett ganska livligt användande av scenens höj- och sänkbara funktion. Fonden lever också, visar stjärnhimmel, moln, tätnande snöfall över Vårdberget.
POÄNGEN MED ”Ihana neiti N.” är också att röra vid vilka ingredienser vi lockas av i en historia, vad som attraherar vår indignation. I dagens berättande är true story högsta trumf, och kärlek och brott har blivit stapelvara i underhållningen.
Pjäsen utmanar den här hållningen. Hur åskådaren själv reflekterar över sina reaktioner blir en del av föreställningen, något regin kan räkna med men inte förutse. När man kommit så långt som till scenen där högsta domstolen ska säga sitt, och det illustreras av en figur som klättrar upp på en hög stege, är det några åskådare som skrattar så de kiknar – men större delen av publiken avvaktar i en mångtydig tystnad.
FÖRESTÄLLNINGEN LÅTER en del disparata trådar småningom glida samman, det är långsamt, trevande. Sån är också kontrahenternas kärlekshistoria. Attraktionen börjar i det intellektuella, Margit är magister Törnudds elev i ämnet filosofi vid Åbo Akademi.
I vår kikare mot 1920-talet verkar det romantiskt, men Allan är en reserverad och socialt kantig person. Ser man på konstellationen utifrån är han i stort behov av fröken Niininens livfullhet och energi. Tobias Zilliacus har ett ganska stort lass att dra i Törnudds roll, den får inte slå över i ren komik.
Men allt tycks i förlängningen handla om oss, hur vi tänker om övergrepp och rättvisa, och hur vi tillåter oss att definiera människor, män, kvinnor, förövare, offer. I verkligheten kan förövare och offer vara samma person. Så blir det bokstavligen i den här historien.
EFTERHANDBYGGER Zilliacus upp scenpersonens komplexitet, han är alltmöjligt: en träbock, en samvetsöm man, en som tyr sig till filosofins logik, en människa med pockande rättskänsla.
Margit Niininen görs av Mervi Takatalo med emotionellt större gester till en kvinna som självklart
Ihana neiti N. eli Vartiovuoren arvoitus
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
tänker gå sin egen väg. Det syns helt konkret i scenerna: ofta går hon med raska steg genom dem, det är verkningsfullt.
1920-talet verkar som ett fritt decennium, där den som griper chansen kan komma framåt, men för kvinnor gäller fortfarande att värna sitt renommé. Som en konkret bakgrund visas en stumfilm (skapad för pjäsen) med en polariserad kvinnosyn: fin flicka, dålig flicka.
Samtidigt visas filmen, de som spelar rollerna där, de som sitter på bio och ser den. Det är en helt genial scen, som demonstrerar hur skik- tad en historia alltid är.
PJÄSENS FÖRSTA förövare, här kalllad Engros, sprider illvilliga rykten om Margit, ett beteende som inte verkar ovanligt bland sådana som skaffat sexuell upplevelse utan samtycke. Kimmo Rasila gör honom till en vattentätt självupptagen en, en skurk. Margit försöker få honom att upphöra med sitt slippriga prat, utan framgång. Katastrofen är där.
Margit och Allan är både modiga och omdömeslösa. De är välformulerade, långt ifrån urtypen för brotts- lingen som man tanklöst föreställer sig honom eller henne. Pjäsen släcks ner när de kan återförenas igen, efter strafförkortning och benådning.
MEN ALLT TYCKS i förlängningen handla om oss, hur vi tänker om övergrepp och rättvisa, och hur vi tillåter oss att definiera människor, män, kvinnor, förövare, offer. Publiken vill ha melodram, men livet ser annorlunda ut. I verkligheten kan förövare och offer vara samma person. Så blir det bokstavligen i den här historien.
Juha Siltanen redovisar Klaus Tör- nudds (son till Allan och Margit Törnudd) dubbelbiografi över föräldrarna (”Berättelsen om Allan och Margit”, utgiven 2008) som en av sina huvudkällor.
Inför pjäsen tänkte jag ta del av den, åtminstone så långt som föreställningen valt att gå. Men hur det var infann sig den verkliga spänningen efter gärningen och domen. Och på ett märkligt sätt lyckas också Siltanen få oss att förstå det.