Musikanalfabeten som trodde sig sakna Metallica

I höstas fick jag, halvt med våld, banka in den här inställningen i mitt eget huvud igen.

Jag har alltid fascinerats över min släkting som idag är en god bit över 90 år gammal, men alltid lika öppen för utveckling.

Han påpekar alltid hur fint det är att saker går framåt, oberoende om det gäller metoder för jordbruk eller moderna elektroniska prylar.

Inte en endaste gång har jag hört honom oja och voja över att det var bättre förr.

DEN HÄR positiva inställningen försöker jag påminna mig själv om att använda lite oftare.

I höstas fick jag, halvt med våld, banka in den här inställningen i mitt eget huvud igen.

Orsaken var att hockeyklubben TPS skulle förnya sin inledningsshow. Metallicas traditionella ”Enter Sandman” och de sprutande eldlågorna skulle förpassas till historien.

Och allt det här just när mina barn lärt sig gilla Metallica. Suck, tänkte jag.

Nästan samtidigt påminde jag mig själv om att låta utvecklingen ha sin gång. För visst doftade showen lite 1990-tal.

EFTER ATT NU ha sett den nya showen ett par gånger kan jag konstatera att jag gillar den.

Den moderna led-ljusshowen ackompanjerad av Riku Sjöroos nya inledningslåt och -video kunde fungera riktigt bra.

Kunde, skriver jag, eftersom det är svårt att skapa stämning med 4000 personer i en hall där det ryms det tredubbla.

Nu har TPS en egen låt och show som kännetecknar dem. Då de under matchen spelar också de äldre klassiska TPS-låtarna är både nutid och historia representerade.

DEN NYA jumbotronen, de nybyggda restaurangplatserna och den mångsidigare maten i hallen ökar i sin tur på trivseln.

TPS samhällsengagemang har under de senaste åren värmt mitt hjärta.

Det är alltså många kliv framåt. Men för själva matchupplevelsen fattas ändå det viktigaste: folkmängden.

Under hösten har TPS ett publiksnitt på nästan 5500 personer.

Det är inte fy skam, men de tomma röda stolarna lyser för mycket för att stämningen ska bli riktigt elektrisk. Oberoende hur bra hockey som levereras på isen.

DET HAR LÄNGE talats om att biljettpriserna är för höga, då det kan kosta 100 euro att gå på match med familjen om man också vill äta något.

Det sägs att de 60 grundseriematcherna är för många, resultatet i enskilda matcher spelar så liten roll i långa loppet.

Då det övriga fritidsutbudet dessutom är bättre än någonsin sätts hockeyklubbarna inför stora prov.

Tyvärr har jag inte något klart svar på hur folket hittar till läktarna, men också här hoppas jag på en utveckling med tiden.