Ord kan famla, fokusera eller helt försvinna
Dikten ska inte stå på en fast grund, för inget i livet gör det.
BOKEN.” Detaljerna. Det ser annorlunda ut varje gång” heter Oscar Rossis fjärde diktsamling. Hans första hette ”Kelvinator” och utkom 2002. Den titeln kunde läsas som en kombo av gradsystemet kelvin och filmhjälten Terminator.
Den nya boken har samma tunga energi, en stor kontakyta till sina motivkretsar, som ofta ligger dolda, liksom bakom hörnet. Spretigt, brukar kritiker skriva, och det finns bra spretigt och bara tröttsamt spretigt.
AVNÅGON anledning tycktes debutsamlingen ändå hålla ihop, och så är fallet också nu. Men den här boken kräver på ett nytt sätt mer utrymme än de tidigare. Krasst uttryckt: den är 25 cm hög och 35 cm bred. Av sin läsare kräver den större armrörelser och lite större fri yta.
Det fysiska är förstås en del av innehållet. Att sidorna är så breda ger texten en hel del valmöjligheter – och kan göra det besvärligare för läsaren. Men det ska inte vara så lätt.
DENSOMHAR chansen att höra Rossi läsa sin egen dikt kan få svar på om man borde avläsa uppställningen som spalter, eller om man ska röra sig horisontellt på sidan. Likaså kan man få veta vilken betoning man bör ge de rader som sträcker sig över hela sidans bredd.
Men det finns förstås inget entydigt svar. Läsaren får själv agera efter eget förgottfinnande och ta titeln som en anvisning: ”Det ser annorlunda ut varje gång”. Det finns också en undertitel som smyger sig på den som ser detaljerna: ”Förlös mig ifrå
•
av Oscar Rossi
•
Grafisk form: Oscar Rossi och Emma Strömberg
•
Ellips förlag, 2018 menniskvrs vrütt”. Den rotvälskan får man tolka efter förmåga.
TEXTERNA I BÖRJAN lutar mot dialog och drama. Högst upp finns en kommentar som kunde tjäna som överskrift, en siffra som kan tjäna som paginering. Ganska snart ger sidnumreringen upp.
Det är flytande, det är provisoriskt, man få känslan av att allt kan byta plats. Eller helt dra sig tillbaka. Småningom kommer man till ett uppslag som är alldeles blankt.
I DET BERÄTTADE finns en relation som har svårt att hållas samman. Orden famlar. För att råda bot på det börjar dikten till slut tala ett annat språk: engelska eller norska, något litet andetag på finska. Det som inte ett slags poetik.
är modersmål kan ibland hjälpa en att fokusera.
Det kan också köra ut en i otryggheten, det som jag uppfattar som Oscar Rossis egentliga poetik. Dikten ska inte stå på en fast grund, för inget i livet gör det. DEN OPERATIVA DELEN av poetiken kan sägas så här: ”... når jeg ikke kan formulere mig på en ordentlig måte, men gjør det allikevel”. Texten omvandlar sig mot slutet till dagboksliknande prosanoteringar, innan den blir mer och mer lakonisk för att till slut upphöra i aforismen: ”Det krävs ett avstånd till det stumma.”
Det krävs ett par blanka sidor till innan man kan stänga boken och avsluta resan. Den här varianten.