Bakgrund: Familjeenheten i Pargas stad
• •
•
• trend, dels kan det finnas ett lokalt lager av uppdämda behov.
Det säger sig socialarbetaren Minna Rantalaiho ha mött:
– Det händer att våra samarbetsparter – till exempel daghem, skola – säger till oss att oron för barnet har pågått en tid, men då det kunde kännas som att barnskyddet inte fungerade, så har de skjutit upp kontakttagandet.
– Men, tillägger hon, sen har vi också barnskyddsklienter som inte hör hemma i barnskydd, utan kan överföras till socialvårdsklienter, bara vi får våra utredningar klara. Vi har svårt att hinna ikapp, helt enkelt.
ATT ENHETEN numera har en kompetent personal och ledning betyder nämligen inte att allt är klappat och klart och problemen är ur världen, det vill de själva också framhålla.
– Vårt arbetsfält är utmanande och en lyhörd arbetsgivare som förstår att satsningar behövs är viktigt också framöver.
DET ÄR EN BRANSCH där kommunerna överlag ropar efter behörig personal.
Hur ser ni själva på er egen framtid, jobbar ni här inom 5–10 år?
Det uppstår lite skratt runt bordet och Salmivirta säger diplomatiskt:
– Det kan hända att ingen alls av oss går i pension härifrån, men nu är situationen stabil jämfört med läget för något år sedan. Sen hoppas vi också att omgivningen har tålamod med att en förändringsprocess som den här tar tid, den är på gång men den är inte slutförd.
Sandra Blomqvist hakar också på frågan:
– Och det som känns viktigt är vi att har det bra tillsammans, vi trivs tillsammans.