Poetisk sanning i ett postfaktiskt samhälle

» Verklighet och sanning har blivit relativa begrepp. Gränsen mellan fakta, desinformation och manipulation suddas ut i informationsflödet på sociala medier. Anna MöllerSibelius sätter hopp vid poesins förmåga att kunna behandla de existentiella och etisk

Vi lever i en tid då ”verklighet” och ”sanning” har blivit relativa begrepp, i ett samhälle som börjat beskrivas som postfaktiskt. Var gränsen går mellan mindre relevanta fakta, desinformation, marknadsföring och manipulation blir allt svårare att bestämma. Det kontinuerliga informationsflödet i sociala medier förutsätter också snabba och reducerade re- aktioner: klicka, gilla.

Det är bland annat därför som poesi och poesiforskning behövs i dag. Där är begrepp som sanning och lögn alltjämt aktuella och där finns hela litteraturhistorien att referera till. Där kan existentiellt och etiskt viktiga ämnen granskas och problematiseras i hela sin komplexitet. DET LÅTER kanske vidlyftigt och lite världsfrånvänt. En stunds poetisk kontemplation över Stora Frågor för att sedan återgå till realiteterna med en bättre stämning, så länge den nu varar?

Jag tänker att det inte måste vara så, och att perspektivet kan vara långsiktigare. Att det handlar om att kunna leva och verka i samhället, postfaktiskt eller inte, med större eftertanke och urskillningsförmåga. Om att göra viktiga distinktioner. Jag menar att poesin har något att ge i det avseendet.

Att en klassicist som Esaias Tegnér tyckte att sanning är bra är inte så konstigt. När han 1808 skrev dikten ”Det eviga” kunde han lita på publikens gensvar, för det rådde konsensus kring de värden han åberopade:

”Så fatta all sanning, så våga allt rätt, / och bilda det sköna med glädje. / De tre dö ej ut bland menskors ätt, / och till dem från tiden vi vädje.”

Än mindre förvånande är det att Bi- beln varmt förespråkar sanningen, till exempel i följande lyriska rader ur Ordspråksboken:

”Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig. Bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla.”

Som vers och aforism fungerade detta ännu i början av 1980-talet, för min favoritlärare skrev ner raderna i min minnesbok när jag gick på lågstadiet.

Men också en sen poet och nobelpristagare som Tomas Tranströmer räknar med att något sådant som sanning finns. I hans poesi stöter man på den tanken lite varstans, tillsammans med alla erfarenheterna av modernitet. I en dikt skriver han:

”Varje problem ropar på sitt eget språk. / Gå som en spårhund där sanningen trampade!”

DE TRE EXEMPLEN ovan är alla formulerade som uppmaningar: fatta, låt ej, gå. Det är förstås retoriskt effektfullt och därför en bra lösning, men valet av grammatisk form antyder också att det behövs en påstötning eller påminnelse. Varken bibeleller diktläsaren antas vara klar med sitt förhållande till sanningen.

Det framgår inte vad sanning är något annat än våld hos Tegnér, något annat än politiska kategorier hos Tranströmer, tydligare än så blir det inte. Det väsentliga är att sanningen finns som ett värde och som en realitet. Utmaningen är att ta reda på resten själv. I Tranströmers dikt blir sanningssökandet något mycket fysiskt och instinktivt. Det gäller att känna vittringen och följa den. Som ett djur.

INTE SÅ SÄLLAN är poeterna själva misstänksamma mot poesi. Åtminstone mot genren och traditionen. Kanske inte just mot sin egen dikt, men ibland också det. 1967 skriver Claes Andersson:

”Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem