”Kyrkan behöver ett mänskligt ansikte”
» Sixten Ekstrand beskriver sig själv som en kyrkans man – stadigt förankrad i mitten, men mer liberal än konservativ i många frågor.
Med sin gedigna teologiska kunskapsbakgrund, sin mångsidiga erfarenhet samt ett brett kontaktnät inom såväl rikskyrkan, Borgå stift som till olika väckelserörelser och kyrkliga organisationer ger sig Sixten Ekstrand, direktor vid Kyrkans central för det svenska arbetet, in i kampen om biskopsämbetet i Borgå stift.
– Jag har sett kyrkan ur alla möjliga synvinklar man kan se den. Jag är energisk och stimuleras av utmaningar och av att få ta tag i nya saker. Den unga Sixten var ibland rätt kategorisk och fyrkantig i sina åsikter. Med åren har jag blivit mer mänsklig, lärt mig att lyssna mer på andra och att uppskatta andras tro och åsikter trots att de skiljer sig från mina egna.
SOM BISKOPENS viktigaste uppgift ser Ekstrand att samla församlingsmedlemmarna och de anställda i sitt stift, att lyssna till dem, dela vardagen i glädje och sorg och att ingjuta framtidstro och hopp hos dem. Han betonar också vikten av lagspel.
Den viktigaste sakfrågan Ekstrand vill driva i biskopsvalet handlar om hur man ska bygga upp framtidens församling och kyrka.
– Kyrkan måste byggas upp på ett nytt sätt. I FÖRNYELSEPROCESSEN lyfter Ekstrand fram fyra olika byggstenar, som han kallar det. Den första handlar om det diakonala arbetet: att kyrkan finns i periferin där människor som lider behöver stöd och konkret hjälp. Den andra om gudstjänsten, där lekmän och anställda tillsammans planerar gudstjänsten, och också församlingsmedlemmarnas erfarenheter syns i gudstjänsten.
Den tredje delen handlar om att ta vara på och bekräfta barn och unga, att lyssna till deras önskemål. Den fjärde om vikten av ett globalt samvete – att hjälpa människor i nöd och på flykt och visa att det finns en Gud trots det svåra.
DEN EVANGELISK- lutherska kyrkan har under de senaste åren drabbats av en massiv medlemsflykt, medlemsantalet ligger historiskt lågt, på under 70 procent. Ekstrands synpunkt är att det hänger ihop med att människor i dag överlag har lågt förtroende för institutioner.
– Den stora utmaningen är att ge kyrkan ett mänskligt ansikte, inte som en byråkratisk institution utan som en organism som består av människor som ser varandra och som hjälper varandra. Kyrkan har liksom de politiska partierna fjär- mats från folks liv och vardag. Vi måste hitta ett mer personligt sätt att förmedla att det finns en Gud och föra samtal om tro och tvivel. KRISTINESTADSPRÄSTERNAS uttalanden om homosexualitet har under de senaste veckorna väckt turbulens. Kommunikationsexperten Elli Flén säger till Svenska Yle att kyrkan måste bestämma sig vad den tycker om homosexualitet, annars fortsätter mediekriser bara att blossa upp.
– Alla medlemmar är lika värda men det råder en åsiktsfrihet inom kyrkan. Kyrkan kan lika litet som samhället överlag säga vad folk ska tycka om homosexualitet. Att biskop Björn Vikström sagt att han kommer att ta tag i saken och att domkapitlet kommer att behandla frågan visar att kyrkan tar avstånd från det sätt de två prästerna uttalat sig om homosexualitet. Det i sig är ett ställningstagande.
ÄRDUFÖR eller mot samkönad vigsel? Motivera.
– Jag vill arbeta för en lösning där bägge synsätten kan leva sida vid si- da. Jag anser att kyrkan ska fatta ett beslut om att man viger samkönade, men i det bör också ingå en passus om att ingen präst kan tvingas till det. Det här är en modell som både den norska och svenska kyrkan följer.
Också när det gäller frågan om kyrkans kvinnoprästmotståndare ska tvingas till samarbete med kvinnliga präster svarar Ekstrand att tvång inte är lösningen.
– Enligt lagen kan ingen diskrimineras, och de som prästvigs bör vara beredda att samarbeta oberoende av kön. Samtidigt är varje präst fri att arbeta var den önskar. Kyrkan kan inte tvinga någon att arbeta på en viss arbetsplats. Det är upp till den enskilda prästen att välja om man arbetar i en församling med manliga präster, kvinnliga präster eller både och. Men grundinställningen är att man samarbetar med alla.
KYRKANS KÄRNUPPGIFT är ju att förmedla kärlek och att finnas till för alla. Hur ska man lyckas hålla enheten inom kyrkan och hitta tillbaka till grunduppdraget om det råder inre splittringar?
– Jag skulle gärna uppmuntra alla inom kyrkan att våga respektera att andra tänker olika, våga lyssna på åsikter man inte delar, våga försöka ta in åsikterna och sätta sig in i andras situation. Med en sådan respekt kan man börja föra dialog. Det leder kanske inte till att man är ense, men till att man kan acceptera varandra.
Kyrkan ska inte göra partipolitik men kyrkan ska vara profetiskt politisk menar Ekstrand. Som ett exempel på detta nämner han frågan om hur flyktingar behandlas och att kyrkan ska kunna ge kyrkoasyl om en flykting får avslag, ett annat är marginaliseringen av unga.
– Om jag blir vald till biskop är jag beredd att i frågor som dessa utmana politiker och lagstiftare.
Alla medlemmar är lika värda men det råder en åsiktsfrihet inom kyrkan.