Risporna av månharens klor
Tittar på månen och på snön som lyser i månskenet. Prognosen visar att snön är kvar till och med lördag. Prognosen når så långt som till lördag. Det är kanhända läge att skaffa sig nya skidor. Nu. Skyndsamt.
Den som köper skidor avkrävs massor med pengar och många svar. Vilken stil ska man använda, hur mycket väger man, går man med på att använda klistervalla? Medan man funderar kolliderar man med artiklar om att naturlig snö snart ska vara ett minne blott. Att man snart kan se sig i månen efter skidspår.
DET ÄR MÅNDAG, jag är hemma och tittar på månen. Måndag har ett dåligt rykte i språket. Måndagsexemplar, det vet man var det är, nåt som skickas tillbaka med reklamation och kvittot bilagt. På månens dag är det inte bra att gifta sig och inte flytta in i ett nytt hem, säger folkliga föreställningar. Men måndag är en bra dag för tjuvar. Det sista läser jag i ”Månen i myt och dikt, folktro och kult” av Knut Tallqvist.
Tallqvist (1865 -1949) var tidig finländsk assyriolog. Han lade ribban högt för vetenskapen, säger källorna. Han disputerade på babyloniska texter, översatte heliga skrifter, samlade in arabisk folklore. Boken om månen hör till hans sista verk, präglad av vilja och lust att presentera insamlingsrön för intresserade.
BOKENS SVEPANDE formuleringar och ganska sorglöst hopfogade exempel skulle säkert få akademiska kollegor att skrika om det var i dag. Men nu är boken inte från i dag, så man kan läsa den som det förtrollande verk den är – en entusiastisk encyklopedi över föreställningar om månen i konst- och kulturuttryck författaren kommit i kontakt med.
Kapitlet ”Månens färg” är given läsning denna vecka. Månen är inte bara gul som på måndagskvällen när den trängde sig fram, full som en Oltermanni på specialerbjudande. Tallqvist nämner osten, men månen liknar också en klick färskt och vackert smör. Och han nämner förstås månens röda färg.
OCHMÅNENÄR vit eller arkaiskt silverne, eller blå eller grön som hos dekadenta diktare. Och svart. På det avslutande uppslaget i kapitlet tumlar referenser till den egyptiska dödsboken, Axel Gallén, Gripenberg, Leino och Haanpää, den mexikanska månguden Tezcatlipoca, Stagnelius och Plutarchos om med varandra.
Om månförmörkelse säger Tallqvist, ganska gravitetiskt: ”Emellertid är den ’förmörkade’ månen icke svart utan snarare svagt kopparröd. Och föreställningen, att månen i sig är svart, kan godtas endast om svart får fattas som liktydigt med mörk, d.v.s. icke lysande. Månen är ju ’en annan jord’, mörk och jordig. De färger i vilka han anses pråla äro långods liksom hans sken.”
”HAN” SKRIVER TALLQVIST om månen, och mångudar beskrivs ofta som manliga. Ovant för den som fastnat hos Selene, den grekiska mytologins mångudinna.
Hos Tallqvist finns mycket att hämta om man har intresse för fantastiska detaljer i beskrivningen av månens faser och hur man tänkt att de inverkar på oss. Men månens relation till vätskornas läge i världshaven, och hos kvinnor, rör han inte mycket vid.
ORDREGISTRET TAR upp ”tidvatten” en gång och ”menses” tre gånger. En anmärkning om månfläckarna är ganska festlig, den beskriver dem enligt en iransk saga som ”rester av Ahrimans dotters menses”. ”Mustigt”, skriver han, lite besvärat kanske. Men kul att det kom med, Tallqvist!
Fläckarna har också beskrivits som märken efter att solen en gång gav månen en örfil, eller som risporna av månharens klor. Fantasierna och sagorna tar inte slut fast människor redan landat på månen. Fantasier och sagor kan till exempel berätta att människor inte alls har varit där.
ATT MÅNEN FINNS är ju mer än tillräckligt. Att faserna alltid tar den tid de tar och inte kan övertalas att gå fortare.