Vem är och vem får vara finlandssvensk?

I kölvattnet av diskussionen kring obligatorisk studentexamen i det andra inhemska språket väcker svenskan i Finland också andra frågeställningar.

ÄR man finlandssvensk endast om föräldrarna varit svensktalande finländare i flera generationer? Ändå om man har gått skolan på svenska i Finland, är det nog? Krävs det att man är uppvuxen i Svenskfinland? Duger den som har lärt sig svenska till exempel via studier, som har lärt sig finlandssvenska traditioner och anammar den kulturella identiteten?

Definitionen på finlandssvensk är långt i från entydig och någon homogen grupp är inte heller den här minoriteten. I veckan serverades intressanta debattinlägg om temat.

SÅ SOM filosofie doktor Tiina Raevaara i en kolumn i Suomen Kuvalehti (14.6):

”När folk upprörs över att ”tvångssvenskan återvänder” till studenten får man intrycket av att svenskan varit helt försvunnen, så är det inte, språket har hela tiden varit obligatoriskt för alla i gymnasiet, det var att skriva det i examen som blev frivilligt 2004.”

Hon är inte överlag någon påhejare av svenskundervisningen i finska skolor. Tvärtom.

Hon menar att man i varje fall inte borde försvara studentsvenskan med att det i Finland finns en svenskspråkig minoritet.

Det håller inte som argument, menar hon och säger att om målet är att rädda finlandssvenska minoriteten från undergång kan inte en obligatorisk studentexamen vara metoden.

Det är lätt att argumentera emot, eftersom redan målet låter som en provokation.

KNAPPAST TROR väl någon att en obligatorisk svenska i sig ger Svenskfinland fler invånare? Däremot ger det förhoppningsvis de finskspråkiga en bättre svenska och Svenskfinlands invånare bättre service på modersmålet. Bland annat.

Mångspråkighet är framtiden och varför inte då läsa landets andra nationalspråk?

Men det läser vi redan, skriver Raevaara, alla som går gymnasiet måste läsa svenska. Sen överraskar hon totalt: Hon säger att hon har gjort mer för upprätthållandet av landets tvåspråkighet än vad ”tvångssvenskan” någonsin kan göra. Hon har låtit sina barn bli tvåspråkiga.

Hon som inte gillade svenska i skolan satte sina barn i svensk skola. Trots att det också betydde extra arbete som förälder, att stöda barnets lärostig på ett språk man inte själv behärskar. I dag har hennes barn starkare svenska än finska, skriver hon.

RAEVAARA HAR definitivt en poäng när hennes slutsats är att den finlandssvenska minoritetens livskraft i Finland beror på om det föds barn som får svenska som ett modersmål – i varje fall ett av sina modersmål – oberoende av vilka språk föräldrarna talar.

Det här är vad Svenskfinland behöver. Om vi alls ska använda den termen, den kan kännas mer exkluderande än inkluderande. Den antyder en geografisk avgränsning kustremsan och några språköar.

Att Svenskfinland ser och har sett ut så är förstås ett faktum – och precis alla minoriteter har ett behov av förankring, trygghet, historia – men bildligt talat bör Svenskfinland vara mycket mer.

Vi kan inte döma någon på basis av släktrötter, vi kan inte döma ut någon för att svenskan sjunger si eller så och inte i någon finlandssvensk dialekt, vi kan inte heller döma ut den som har lärt sig svenska senare i livet och som vill tillhöra den finlandssvenska minoriteten.

VI KANSKE tycker att vi finlandssvenskar är de mest fördomsfria, liberala och inkluderande i det här landet. Dessvärre kan det vara en myt.

Det visar Pontus Kyander i sin essä i Hbl (15.6.). Hans släkt hör till de inlandssvenskspråkiga, han är född i Tammerfors, uppvuxen i Sverige. Han hänvisar till släktingar som hört till kultureliten på 1600-talet, någon var riksdagsman, någon var prost, någon läkare. ”De talade svenska sinsemellan, finska i samhällsroller” beskriver Kyander sin släkt och frågar: Betyder det att de var mindre finlandssvenska?

Det är dessvärre det intryck han har fått och den upplevelse han bär med sig; han som raljerar med hur han klär sig i seglarskor och chinos, begriper att ha lågt skurna strumpor, har svenskspråkig flickvän och röstar på SFP. Men då han inte duger, skriver han.

Det är inte lätt att bli finlandssvensk.

Nu har vi ingen annan insikt i vilket motstånd Kyander har mött än det hans essä beskriver. Men hans slutsatser är exakt det som den finlandssvenska minoriteten behöver höra:

Tänk om alla som vill vara eller vill bli finlandssvenskar fick bli det?

Vi kunde vara öppna för alla som via jobb och studier lär sig svenska, vi kunde jobba för att fler invandrare integreras på svenska eller lär sig svenska, vi kunde vara öppna och inkluderande. På riktigt.

Hon som inte gillade svenska i skolan satte sina barn i svensk skola.