Att skriva är beroende och bearbetning, fristad och smärta
BOKEN. Många är nyfikna på hur författare gör, om det finns knep för att bli en bra författare – gärna ska det gå fort! En del skriver också gärna om sitt arbete. Några är textorienterade, andra skapar skrivbiografier. Många författare leder kurser i kreativt skrivande, de skriver mindre om sig själva och mer handledande. Karin Erlandssons ”Alla orden i mig” håller sig strikt till hennes eget skrivande, Boken är indelad i två avdelningar. Den första är tematiserad, med avsnitt om språk och pengar, förlagskontakter, redigering, om läsare, om rutiner. Andra delen är en skrivdagbok som börjar våren 2014 och slutar fyra år senare. Hon slog igenom 2014 med romanen ”Minkriket”.
TEXTERNA ÄR öppenhjärtiga och samtidigt kontrollerade, och skrivdagboken är givetvis sållad, här finns till exempel en stor personlig sorg som väller in och som måste nämnas men inte ska exponeras stort för läsare. Familjen glimtar också fram, egentligen är den allestädes närvarande.
Man får också en känsla av det hus Karin Erlandsson skriver i. Hur det ser ut i verkligheten har ingen större betydelse, men man kan föreställa sig arbetsrummet, som verkar vara idealiskt, skapat just för hennes behov.
FÖRFATTARE SNACKAR alltid om boken, om plånboken, sa en kollega en gång. Det var onödigt spetsigt sagt, men relevant. Författare kan ha svårt att få ekonomin att gå ihop. Stipendier och pris är ingen självklarhet. En intressant aspekt är att författarskap sällan betraktas helt igenom som ett yrke.
Karin Erlandsson tangerar det i ett kapitel som tar upp ersättningsförslag hon fått för författarbesök: ”Under det senaste året har jag blivit erbjuden: ’en smörgås’, ’lite pengar till bensin’ och det ständigt återkommande och diffusa ’synlighet’. Inget av detta kan jag betala elräkningen med.”
DETÄRHÅRRESANDE, men ett beteende man vill tro är på utgående. Citatet ovan är också ett prov på Karin Erlandssons stil, som är rakt på sak, utan omskrivningar. Den som vill bevara en romantisk syn på författarskap ska nog läsa en annan bok. ”Alla orden i mig” handlar om vad som ska till för att litteratur ska födas: rutiner, uthållighet, organisationsförmåga.
Sinne för ekonomi är också bra att ha. Karin Erlandsson kan konsten att planera familjeekonomin, leva sparsamt, baka bröd. Så hon säger lite utmanande att det visst kan gå att leva på sitt författarskap i Svenskfinland. Jag tror henne när hon berättar utifrån sina erfarenheter, men hennes sits är inte regel. Hon hävdar inte det heller.
KARINERLANDSSON är en sällsynt flitig skribent och hon har bland annat skrivit en serie kapitelböcker i första hand riktad till barn i slukaråldern, ”Legenden om ögonstenen”, vars fjärde och avslutande del kommer ut i höst. Del ett, ”Pärlfiskaren”, fick Runeberg Junior-priset 2018 och blev också nominerad till Nordiska rådet litteraturpris i barnoch ungdomsklassen.
Mycket i ”Alla orden i mig” handlar om siffror. Ibland gäller de pengar, mest står de för skrivbeting. De talar om hur många ord författaren ska skriva om dagen för att hinna leverera i tid. Takten är vansinnigt hög, kräver en stålhård disciplin.
DET GÅR VÄGEN, för Karin Erlandsson har också en journalistisk rutin. Inspiration jobbar hon fram och hon är kapabel att redigera sin text, hårt om det behövs. Men kapaciteten har sitt pris. Rent kroppsligt: musarm och spänningshuvudvärk. Bettskena kan vara ett nödvändigt författarverktyg. Olika projekt fungerar också olika, några ger hårt motstånd, vissa verkar skriva sig själva.
Men det är uppenbart att Karin Erlandsson har tillgång till det som grundläggande tarvas för att en skönlitterär bok ska ta form: ett berättande flöde och konsten att bli färdig. Skrivdagboken är intressant för att man ser själva tidslinjen, och i vilka skeden en bok börjar ställa till med bråk med sin författare.
FÖRSTA DELEN särskiljer olika frågor, från det mest konkreta (vad man ska ta på sig för ett scenframträdande) till ambivalensen inför prisnomineringar och efter mottagna pris (en författare befinner sig ju alltid på en annan plats vid den tidpunkten, i ett helt nytt projekt).
Här finns meningar som är riktiga guldkorn: ”Talang är mycket mer betydelsefull som glädje än som begåvning” eller ”Språket ska vara som en riktigt skicklig sminkning”, och ”Allt det som är trasigt blir helt när jag skriver.”
KARIN ERLANDSSON beskriver också skrivandet som ett beroende, tangentbordet blir en fristad – krävande, men en fristad. Många skrivande personer kan känna igen sig där, i alla fall förstå vad det är frågan om.
Den som tycker att Karin Erlandsson har ett för krasst och uteslutande professionellt grepp på författarskapet i ”Alla orden i mig” kan komplettera med att läsa det urval av hennes kolumner, artiklar och radioandakter som gavs ut i fjol på Fontana media i fjol under titeln ”Hela himlen stormar”.
MOTIVENDÄRÄR till exempel kärleken till familjen, hemkänslan i högmässan, nattsvart depression, lyckliga minnen. Men stora likheter finns mellan böckerna: längtan att vara i flödet, behovet av en pålitlig struktur. Bägge är lika välformulerade.
Karin Erlandssons stil är rakt på sak, utan omskrivningar. Den som vill bevara en romantisk syn på författarskap ska nog läsa en annan bok. ”Alla orden i mig” handlar mest om vad som ska till för att litteratur ska födas: rutiner, uthållighet, organisationsförmåga.