När blommorna blommar

Jag deltar i ett evenemang som sträcker sig över mer än en dag, dit har kommit några människor med vitt skilda utgångspunkter, vi ska göra något tillsammans.

Vad det är har ingen betydelse för denna utläggning. Det jag tänker på är själva mötet, hur jag från början tänkte att ingen där säkert ville mig illa, hur jag efter ett litet tag kände att alla ville mig väl – spontant och utan all beskäftighet.

ATT UPPLEVA sånt är sällsynt i dag. Möten man går på utvecklar inget av detta. Det är kanske därför de är så ineffektiva. Accepterande är inte heller något som går att köpa eller sälja.

Vad gör nutidsmänniskan när hon känner sig accepterad av andra, när ingen kritiserar eller korrigerar, när reglaget för utövade härskartekniker dras ner till noll? Man gråter kanske en skvätt av pur förvåning. Snyter sig. Skrattar.

OCHNÄRMAN åker hem tränger sig en gammal hit fram i hjärnan och börjar snurra. Melodin är gniden hundratals gånger i Radio Vega och som sådan älskad och hatad med en infernalisk rutin. Texten är som en kladdkaka – alltför söt från första tuggan.

Men rösten hos artisten! Den tar sig över och bakom hela hitkonceptet, hela dess snikenhet och lismande sentimentalitet. Den vänder sig bort från begränsningen – dansar sig bort från den!

DET VILL JAG också göra. Tåget hem går som en dröm, ingen konduktör kommer och synar biljetten, ute är det vansinnigt grönt, det är en lycklig årstid. Ingen vill se biljetten, men jag är glad att jag har en, för jag vill inte smita undan.

Jag var på en plats som flödade över av blommor, gullregn och rosor, hundfloka, ranunkel, hela junirepertoaren. Jag får en impuls att plocka blommor, jag får en impuls att inte plocka blommor. Så jag plockar lite blommande gräslök och tar med mig hem – tre strån blir det.

ATT LÄSA artbeskrivningar i floror är en särskild njutning, tycker jag. De innehåller just det där respektfulla, sakliga intresset: ”Gräslök känns igen på sina rödvioletta blommor som sitter samlade i runda huvudlika samlingar och sina smala, trinda och ihåliga blad.”

Förr kunde beskrivningen av romanpersoner gå efter liknande mall, men man har slutat med det till förmån för en aggressivare approach. En som driver en in i intrigen, ögonaböj.

MEN GRÄSLÖK BÄR inte på nån annan intrig än att den ska blomma i juni, kanske låta sig bli krydda i fisksoppa eller omelett. Jag känner varmt för gräslök också för att den omtalas med ordleden i annan ordningsföljd där jag växte upp – lökgräs. Att få göra tvärtom, det måste alltid vara en option.

Om man ska vara noga: ”lök” ska betonas på k:ljudet och formen ska alltid vara bestämd. Det heter ”löckgräse” därifrån jag kommer.

DET SKA BLI MIN midsommarblomma. Och bredvid den, min käraste sommarväxt, styvmorsviolen, som växer på skär och holmar där man också hittar löckgräse. Den kan finnas i täta mattor i klippskrevor som fångat upp en näve jord.

Styvmorsviolen blommar hur länge som helst men dess bästa tid är nu, säger floran. Min bild av den är att den alltid står pall för havsvinden som pressar mot klipporna, den ruskas om utan pardon, men går aldrig omkull.

OCHNÄRSOMMAREN går mot sin mindre explosiva blomning har man mycket kvar, till exempel alla fibblorna och baldersbrå, som betyder Balders ögonbryn. Balder var den ljusaste av gudar och baldersbrå blommar senast vid midsommar men håller på till oktober, minst.

Vid midsommar lever man i ögonblicket bara, tänker inte på hösten. Men att blommor tänker blomma då är ändå skönt att veta.

Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.