Åbo Underrättelser

Käns­lans va­ri­e­ran­de rums­lig­het –

noveller som stu­de­rar män­ni­skans spel­rum

- Ann-Christi­ne Snic­kars ann-christi­ne.snic­kars@au­me­dia.fi Agnes Carlsson

BOKEN. Om man gjor­de ett ur­val av de bäs­ta fin­lands­svens­ka no­vel­ler­na från 2000-ta­let – och ut­giv­ning­en är li­te stör­re än många tror, gen­ren har ju fått nå­got slags lil­le­brors­sta­tus – skul­le sä­kert en av

Ann-So­fi Carls­son plat­sa. ”La­by­rin­ten” he­ter hen­nes se­nas­te bok, den tred­je. De­bu­ten 2015 var ock­så en no­vell­sam­ling, 2017 gav hon ut en ro­man. ”La­by­rin­ten” in­ne­hål­ler sjut­ton kor­ta noveller, he­la vo­ly­men går på ba­ra hund­ra si­dor.

TITELNOVEL­LEN

be­skri­ver en per­son som mot­vil­ligt har se­mes­ter ef­ter fle­ra års snuttjob­ban­de och pre­cis har bo­kat en re­sa till sol och vär­me. Hon – någ­ra mo­ment i in­led­ning­en får en att av­gö­ra att det är en kvin­na – går på en en­sam pro­me­nad i en an­lagd la­by­rint un­der en ge­men­sam ut­flykt.

Kvin­nan fruk­tar att hon gått vil­se, sen kom­mer hon fram till en pi­az­za­lik öp­pen plats och tän­ker att hon är räd­dad. När hon får en över­blick av ut­sik­ten där­i­från kom­mer hon att ve­ta hur hon ska gå, tän­ker hon. Men så blir det in­te.

ETT PAR AND­RA

be­rät­tel­ser stry­ker sig ock­så mot det ic­ke-re­a­lis­tis­ka. Men sce­ne­ri­et kan ock­så tol­kas som en in­re upp­le­vel­se, som just i titelnovel­len, där per­so­nen om­sluts av käns­lan av att va­ra i en åter­vänds­gränd. Vill man be­skri­va så­dant är det bra att man hål­ler sig kort­fat­tad.

Än­nu kor­ta­re är no­vel­len om en kvin­na som är en­sam hem­ma, hen­nes man har ta­git ett till­fäl­ligt jobb på an­nan ort. När hon re­dan lagt sig mär­ker hon att hon in­te stängt or­dent­ligt för nat­ten, ett föns­ter är öp­pet, och ter­rass­dör­ren tycks ock­så va­ra det. Plöts­ligt har ett varg­lik­nan­de djur ta­git sig in i var­dags­rum­met.

No­vel­len slu­tar gans­ka ab­rupt, och man kan för­stå in­trång­et som en obe­ar­be­tad känsla el­ler en svår si­tu­a­tion. Lä­sa­ren får fyl­la ut med eg­na as­so­ci­a­tio­ner. Det kus­li­ga och näs­tan-över­na­tur­li­ga bru­kar, när det är mer mar­ke­rat, i dag of­ta kall­las the new weird. Sam­ti­digt får det be­teck­na att man in­te bryr sig stort om gen­re­klas­si­fi­ka­tion.

NO­VEL­LER­NA

snud­dar vid det­ta. Men hos Ann-So­fi Carls­son hand­lar det mer om in­re till­stånd el­ler star­ka, mesta­dels oar­ti­ku­le­ra­de käns­lor. Be­rät­tel­ser­nas in­ram­ning är var­dag­lig, mil­jön kan va­ra en namn­gi­ven stad, el­ler så är den ba­ra all­män tätort el­ler lands­bygd.

Nå­gon gång hand­lar det om ett rum mer ur en na­tur­ve­ten­skap­lig syn­vin­kel, som en ut­sträck­ning, då får tex­ten ock­så en viss po­e­tisk ka­rak­tär. Och det finns ett stråk av orädd­het och av med­käns­la i att be­skri­va den näs­tan lag­bund­na oå­ter­kal­le­lig­het som många av no­vel­ler­na rör vid, i stort och smått.

MEST LYC­KA­DE

är tex­ter­na om de kan kom­bi­ne­ra di­men­sio­ner­na och en tyd­lig mänsk­lig be­lä­gen­het, en in­di­vi­du­ell si­tu­a­tion. Som i no­vel­len där per­so­nen i rum­met får en flas­h­back från ti­den som barn då mu­si­ken var allt och kun­de ha bli­vit en livs­upp­gift; plöts­ligt var ett hin­der där, lik­som en vägg, och det gick in­te att kom­ma vi­da­re. Kanske be­gåv­ning­en in­te räck­te till, ba­ra vil­jan.

En an­nan no­vell­per­son sli­ter som mat­te­lä­rar­vi­ka­rie, för­be­re­der sig mi­nu­ti­öst, det går fru­stre­ran­de knagg­ligt. På pos­ten kom­mer en bunt pap­per med en­kät­frå­gor – hur gick det sen för dem som skrev sex lau­da­tur i stu­dentex­a­men, frå­gas det. Att sva­ra på det känns in­te ak­tu­ellt.

Histo­ri­en om mat­te­vi­ka­ri­en är väl sam­man­hål­len. Men me­to­den att del­ge lä­sa­ren ba­ra nöd­vän­di­ga fak­ta med­för för­stås vis­sa ris­ker, en risk är att man ger ifrån sig för li­te. När det fun­ge­rar ger det dock stor ut­del­ning.

Mind­re ef­fekt i upp­läg­get får be­rät­tel­ser där vi re­dan har kläm på kon­tu­rer­na ge­nom till ex­em­pel ny­hets­rap­por­te­ring­en, som no­vel­len om den käns­lostum­ma kyrk­brän­na­ren el­ler om flic­kan som hål­ler tyst om över­grep­pen för att skyd­da sin mam­ma.

BÄSTÄR

Ann-So­fi Carls­son när hon tar lä­sa­ren med på all­de­les okän­da vat­ten. Det kan va­ra en smak­frå­ga vil­ken be­rät­tel­se man då sät­ter högst – men mest av­gö­ran­de är vad lä­sa­ren re­spon­de­rar star­kast känslo­mäs­sigt på. För mig blir det ”Älg­flu­gor”, som hand­lar om ett par som ger sig ut på en ge­men­sam svamp­plock­nings­färd.

De går och går och lyc­kan ser in­te ut att va­ra med dem. Små, små an­tyd­ning­ar finns om att de­ras liv till­sam­mans in­te blir så långt, det sker in­te minst ge­nom hen­nes stän­di­ga upp­märk­sam­het på ho­nom. Och ge­nom älg­flu­gor­na, de läm­nar dem ing­en ro. Ett li­te kitt­lan­de in­sekt­te­ma finns för öv­rigt i fler av no­vel­ler­na.

”Älg­flu­gor” blan­dar sorg och vär­me, dra­ma­tur­gin är välav­vägd. Pa­ret går och går i den olän­di­ga ter­räng­en, men till slut hit­tar de svamp­stäl­let, ge­ne­rö­sa­re än de kun­nat dröm­ma om. Lit­te­rärt sett är det ock­så en sti­lig lös­ning – en lyc­kad lo­ka­li­se­ring av käns­lan.

 ?? PIA HILDÉN ?? ÅTERVÄNDSG­RÄNDER OCH LI­TE LYC­KA. Ann-So­fi Carls­sons noveller hand­lar om män­ni­skor i den kon­kre­ta var­da­gen - och de­ras sto­ra käns­lor. ”La­by­rin­ten” är hen­nes tred­je bok
PIA HILDÉN ÅTERVÄNDSG­RÄNDER OCH LI­TE LYC­KA. Ann-So­fi Carls­sons noveller hand­lar om män­ni­skor i den kon­kre­ta var­da­gen - och de­ras sto­ra käns­lor. ”La­by­rin­ten” är hen­nes tred­je bok
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland