Frågan för dagen

Öppet igen. Det är vad man säger. Och solen skiner.

Det ser ut som vanligt en vacker försommardag. Nästan som vanligt (definiera ”vanligt”!).

JAG FÖRSÖKER känna efter vad mina olika jag tänker, hur de förhåller sig till den relativa öppenheten, vanligheten.

Ett av dem vill bara låta handflatorna svischa mot varandra i den där det-var-det-gesten och aldrig mera klicka upp ett nyhetsbrev om corona. Ett annat vill ta på sej ogillande minen genast på yttertrappan, mörda med blicken alla som inte fattar hur långt två meter faktiskt är. Två meter i juni är lika långt som två meter i maj.

Det senare jaget kommer aldrig mer att lita på att någon är kapabel att hålla händerna rena. Inser att såna människor ju har funnits hela tiden och överallt, jag har bara inte noterat dem riktigt.

DET LÅTER KANSKE lite roligt när jag beskriver detta, men det är det inte. Och jag får kämpa med att hålla efter de där onyanserade jagen. Nu om någonsin borde man bli den bästa versionen av sig själv.

Men jag har avskytt det uttrycket, jag har fnyst ur djupet av mina lungor när jag stött på det. Nu borde man av folkhälsoskäl inte fnysa så mycket.

MANKANFÅ nästan åtta miljoner träffar om man googlar ”hur blir man den bästa versionen av sig själv”, redan det känns tungt. Jag har inte heller förstått det riktigt rätt, märker jag. Jag trodde att det handlade om att bli en föreskrivet öppen och förekommande person. Men det handlar nästan uteslutande om att skapa varumärke av sig själv, bli framgångsrik.

Får ögonen på ett sjustegsprogram, sista steget är: ”Alla vill vara där du är!” Det är en målbild som rasar ihop av coronavirusets tunga allvar.

MEN NU BÖRJAR vi närma oss saken. När viruset lämnat oss (och det är inte precis nu, den tredje juni, utan i en odaterad framtid, om vi har tur) kan vi då få reda på hur olika grupper tagits om hand, med ren statistiskt information, inte bara så som vi har trott det under gång?

Jag är säker på att det finns mycket att fundera på här. Man måste granska vilka som glömdes bort när restriktioner utfärdades, och som inte koms ihåg tillräckligt mycket när man lyfter dem.

VEM HAR SETT en spinkig högstadieelev som uppenbarligen skolkade från hemskolan sitta hopkrupen på en trappa och dunsta fortare än kvickt när en vuxen såg ut att vilja ta kontakt? Jag har sett en sån i mitt kvarter. Och jag har också undrat var de – oftast medelålders eller äldre män – som brukade ha stadsbiblioteket som sitt riktiga hem, där de kunde läsa tidning, slumra till eller lappa sin jacka, har varit under de här ganska många veckorna.

Jag har undrat över det. Och mycket annat.

JAG HAR UNDRAT över hur människor har tänkt på sig själva när de agerat därute. Har man varit den som tänkt att det är de andra som smittar en, eller har man tänkt på sig själv som en potentiell sjukdomsspridare? Grunden för ens inställning har ju varit bara tro och ängslan eller kaxighet.

Och har man hållit sig strikt till den ena ståndpunkten eller har det förekommit en vacklan?

JAG VET ATT JAG tänkt än det ena, än det andra. Jag hoppas att det är det normala. Det har varit tungt att leva under restriktioner, det är lika tungt att lägga ner dem. De har inte tappat i vikt, de har kanske blivit ännu tyngre.

Så känner jag det. Jag hoppas att det är det normala. Eller det vanliga. När handlar det om liv och död, och när gör det inte det?

Det är bara det som är frågan för dagen.

Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.