En långsam reflektion över vad man har och får – och vad man förlorar
BOKEN. Förlaget stöder kampanjen #VÅRTHAV med en utgivning av böcker med havstema, en av dem är Tove Janssons ”Pappan och havet”, och själva flaggskeppet är ”Anteckningar från en ö” med text av Tove Jansson och grafikillustrationer av Tuulikki Pietilä. Den kom ut första gången 1996.
”Anteckningar från en ö” är en kärleksförklaring – och ett avsked – till Klovharun, skäret långt ute i Finska viken, som Jansson och Pietilä erövrade på ett sätt som verkar uppfunnet i Mumindalen, med den mångkunnige Brunström som rådgivare och pådrivare och allt i allo.
FLICKORNA, SOM konstnärerna kallas längre upp mot land, är händiga och initiativrika, men bohemiska mitt i det systematiska och målinriktade. Plötsligt kan något ta en helt annan riktning, det tycker de är inspirerande i all sin irriterande realitet. I alla fall vill texten ha det så.
På ön är det två kvinnor som regerar. Fast just det verbet har ingen relevans, att leva i en överväldigande och karg natur – och i och av konsten – kräver att man finslipar sin kompetens. Lika viktig är att man vet var den har sin gräns.
DE HÅLLER SIG kvar i tre decennier. Sista kapitlet startar i ett slags förbluffad sorg: ”Och den sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet. ... Den där rädslan kändes som ett förräderi – mitt eget.”
Ibland har kvinnorna varit tre därute. I kapitlet där Brunström får föra ordet (fastän Tove Jansson håller pennan) står för 7 maj: ”Hård sydost. Forslade ut gamlafrun Jansson som de kallar Ham, samt katten Psipsina från Havshamnen, båda mådde illa på vägen.”
HAM ÄR TÄMLIGEN tystlåten i boken, men det är hon som har ritat den underbara kartan över Klovharun, den enda möjliga omslagsbilden. ”Anteckningar från en ö” är annars en bok utan tecknade bilder av Tove Jansson själv, men Klovharuns rättvisa kräver att Tuulikki Pietilä ska ha illustrationerna.
Bildmotiven är som man kan vänta: vatten och klippor och sten, ibland några moln, inga människor. Men ibland ser en landformation ut som en levande gestalt.
SKÄRET VAR I LIKA mån bådas domän, de kände varje sten, visste hur nyckfull växtligheten kunde vara och att havet sköljde iväg vedförrådet under vintern om det passade det. Klovharun var också ateljé verkstad och kontor, allt i deras liv var oupplösligt sammanflätat.
Det är som att läsa om en annan värld, ingen el, ingen uppkoppling, en egensinnig radiotelefon att ta till i oförutsedda lägen. En modern läsare tänker lätt att många av deras lösningar inte var särskilt miljövänliga, men proportionen av deras åverkan måtte ha varit bara – just det – en droppe i havet i jämförelse med öliv i dag.
SKILDRINGEN ÄR DELVIS uppbyggd som dagbok, och som sådan en återkomst, men är också en historia om tid. Om tiden det tar att bygga ett hus och tiden det tar för ens konstruktioner och rutiner att växa in i miljön och bli ett med den. Den är också en långsam reflektion över vad man har och får och vad man förlorar.
Man kan tappa en bra hammare i havet, man förlorar omärkligt sin kroppsliga spänst. Både den här öboken och Muminberättelserna innehåller utvikningar om hur man klarar förändring och förluster, helt pekpinnefria. Stoicismen gäller i det stora perspektivet, men för dagen är det optimism och äventyrslust som har företrädet.
ATT LEVA PÅ EN Ö tycks också rusta en för avsked, något som inte kan bokföras som förlust, det tas med i räkningen från början. Tove Jansson beskriver det som hon brukar, med största möjliga konkretion, i en packningsprocedur: ”Tooti älskar att packa för hon är så fin på det. Förr om åren, varje gång det drog till sig till vår, började hon med packningen till ön, lite generad över sin glada brådska.”
Sen följer listan över vad man ska ha med sig, som en sista omtagning. Och så: ”Nu packade Tooti för stan. Vi pratade inte så mycket om saken. Det var fint väder hela tiden.”
”Anteckningar från en ö” är en kärleksförklaring – och ett avsked – till Klovharun.
GÖROMÅLENSOMHAR uppbrottet som mål har också som uppgift att avleda sorgen. Många kommer ihåg bokens slutrader, där den upphittade pappersdraken flyger ut över havet. Men innan dess har Brunström återkommit, och med honom några förlösande ord. Det finns nog inte en enda Tove Jansson-text utan omsorgsfullt planerade slutackord.
Brunström kommer med ett karaktäristiskt initiativ, något som hänsynsfullt och handfast förbereder förändringen. ”Han sa: Och nu ska vi fara och titta på en annan slags ö som ni nog inte hade tänkt er. Det var kavlugnt. Brunström körde rakt söderut, ganska lång väg.”
Och så går de i land där och besiktigar det karga skäret, där inte ett strå växer, medan Brunström väntar i båten (”för där fanns ingenstans att förtöja”). Vackrare än så går proceduren inte att beskriva.