Henry Parlands skrifter 3. Kritik
Henry Parlands skrifter 4. Brev
Dagens läsare attraheras fortfarande av den självklart auktoritativa ton med vilken Parland tar sig an populärkulturen, filmen, jazzen, klädmodet.
vit. Vill man nudda vid svarsbrev kan man vända sig till en brev- och bildbaserad bok om Henry Parland, ”Jag är ju utlänning var jag än kommer” (red. Agneta Rahikainen, SLS, 2009), där man kan läsa respons: ”Du kommer att skapa sig ett namn” (av Björling i augusti 1929), eller ”Din artikel i Hufvudstadsbladet om den judiska teatern läste jag med intresse” (av fadern, samma år).
Titeln på Rahikainens bok är ett citat ur ett brev till Sven Grönvall, Henry Parlands kamrat i vått och torrt – bokstavligen. Tonfallet mellan dem liknar ofta det som finns i dikterna och den skönlitterära prosan, man kan lätt tänka sig att det är just det kompistilltalet som gör dem så fräscha än i dag.
I breven till Sven, fastän ofta raljanta och ”slattriga” syns också ambitionen: ”Annars håller jag vähitellen på att bli litterär”, skriver han. ”Med Gud och Gunnar Björlings hjälp. Jag slåss med min bok och mina föräldrar.”
I NOVEMBER 1930 dör Henry Parland i Kaunas i sviterna av scharlakansfeber. Det känns särskilt drabbande att minnas det nu, när vi lever med en smittsam sjukdom inpå oss, en som kan vara dödlig också för unga. Henry Parland blev tjugotvå år.
När man läser hans texter i volymen ”Kritik” kan man bara fantisera om vilken skarp kritiker han hade blivit, parallellt med sitt skönlitterära författarskap. Sven Grönvall som blev bildkonstnär och konstkritiker levde till 1975. Vad hade Henry Parland fått till stånd om han levt lika länge? De litterära strömningar han kom i kontakt med under vistelsen i Kaunas skulle säkert ha satt spår i finländskt kulturliv i så fall.
MEN DET SISTA en textkritisk utgåva gör är att fantisera, den vill i stället tillhandahålla allt tillgängligt material, alla fakta. Så blir den en öppen guldgruva. Dagens läsare attraheras fortfarande av den självklart auktoritativa ton med vilken Parland tar sig an populärkulturen, filmen, jazzen, klädmodet.
Han skärskådar det som produceras för en stor publik att njuta och förföras av, att konsumera. Hur individen förhåller sig till det (vem man blir i den miljön) demonstreras i hans dikter, där en till synes oskyldig konsumtionsvara (”Det är på strumporna det beror ...”) kan vara hävstången för ett resonemang eller ansatsen för en mångtydig bild. Tonen var ny då. Och den är oförstörd än i dag.