En kort berättelse om kärlek och smärta
”I slutet borde jag dö” befattar sig med det man lätt kan uppleva som tidens tabu – smärtan. Att gråta och gå sönder borde hållas lika hemligt som en omöjlig kärlek, är det så det är?
BOKEN. Hannele Mikaela Taivassalos nya roman, ”I slutet borde jag dö” är en bok som måste ha hårda pärmar. Innehållet är skarpt och ömtåligt.
Omslaget har en bild av en mänsklig bröstkorg, revbenen, lösryckta, skilda från sin människa. Bilden är översållad av mörka fläckar, man kan börja tänka på sot, sot som i sjukdom. En fjäril skymtar, ungefär på hjärtats plats.
DETÄREN dramatisk bild och titeln går rätt in i melodramen. Men den är allt annat än melodram, den är blodigt allvar – och fullödig litteratur.
Det rör sig om en kärlekshistoria, man tycker att man har hört den förr. En kvinna och en man. Det börjar med att det är kroppen som vill, kropparna som vill. Sen kommer kärleken – och komplikationerna.
Mannen är gift, tänker inte upphöra med det. Det är kvinnan som berättar, berättar det som skulle förbli hemligt.
VILLKOREN ÄR lagda: ”Han hade sagt: jag kan inte lova dig någonting, och kan inte ge dig just något alls.” Och före det: ”Han hade sagt: jag älskar dig.”
Det här löftet om ett ingenting gör kärleken i princip hemlös, de kan träffas bara i tillfälliga rum.
Det ger en kärlek med högt tryck, beroendeframkallande, skoningslös, vacker. Vi vill gärna se den sån, den är avbildad sådan i hundratals romaner och filmer som vi läser och tittar på, ideligen.
RUMMEN HAR en betydelse också litterärt. De är stängda kring hemligheten, ensamma efter att älskaren gått. En bild som återkommer är spegeln, fönstret, till slut går det sönder. Men ibland finns inga rum, ibland finns bara natten, säger romanen, i en abrupt svängning.
”Rum” är också ett återkommande ord i de poetiska överskrifterna som leder in i de korta prosasekvenserna – kapitel ska man kanske inte kallla dem, de lyder inte en berättelses dramaturgi utan känslans. ”Gränsprosa” står tryckt på försättsbladet, som genreanvisning.
IROMANEN ”In transit” (2016) skrev Hannele Mikaela Taivassalo också om kärlek i vår tid, då var utgångspunkten just rörelsen, både i rummet och i känslan, den beskrev längtan som resa och återkomst, alltid med öppet slut.
Nu minns man den också för att den nya tycks handla om motsatsen, det fjättrade och stillastående, en väntan på en lösning. Berättandet är hårt spänt, komprimerat. Relationen får glimta fram bara i snabba minnen.
SKA BERÄTTAREN kallas ”den andra kvinnan”, eller ”älskarinna” eller vad? Talar man ens om ”förbjuden kärlek” i dag?
Detta är inte främst historien om ett förlopp utan berättelsen om en belägenhet och ett tillstånd, om sorg och ensamhet om en växande avsky för den kontroll arrangemanget (vilket ord!) innebär.
Det finns många plattityder om kärlek. Att kärlek är att förlora, till exempel – här verkar det inskrivet i redan i kontraktet (vilket ord!). Men sådana ord (kontrakt, arrangemang, olika köpslåendeord) finns inte i Taivassalos text. Den arbetar inte med synpunkter. Synpunkterna får uppstå, om de gör det, som en undervegetation under läsningens gång, olika hos varje läsare, beroende på erfarenhet.
ROMANEN VÄNDER sig till världslitteraturens mest kända verk om olycklig kärlek, till Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, det är dess enda litterära hänvisning (”Werther” är ju i stället alldeles fullproppad av litterära kopplingar).
Werther skjuter sig, men olycklig kärlek kan väl inte vara hela förklaringen: ”Det är inte att dö av olycklig kärlek. Det är att ha ett jag som blir avvisat, upprepade gånger. Av världen, föräldrarna, de sociala kretsarna, den man älskar. Det är att se jaget falla sönder, bli ett något som inte tas emot, och ett sådant något blir ett inget, Werther. Det är att vara inget, endast smärtan i att falla sönder.”
”I SLUTET BORDE JAG DÖ” är en kort roman, inte ens hundratjugo sidor. Man kan läsa den snabbt, men man när tvungen att ta pauser, den gör saker med en, skjuter bort en, men drar en också tillbaka, så som man magnetiskt kan dras till det sjuka stället, till smärtan. Det är också en känslig skildring av kärlek.
”I slutet borde jag dö” gör också det som litteraturen ska: att prövande hävda sin integritet och vid berättelsens slut komma ut i ett förändrat landskap. ”Att skriva eller älska, vad är det annat än att försöka.” Trösterika aforismen smyger sig ibland in i texten.
”I SLUTET BORDE JAG DÖ” befattar sig med det man lätt kan uppleva som tidens tabu – smärtan. Att gråta och gå sönder borde hållas lika hemligt som en omöjlig kärlek, är det så det är? Men litteraturens uppdrag är att ta in det obekväma, hantera det, göra det starkt. Kanske vackert.
”Jag är inte svag”, säger berättelsens kvinna.