Sommarlåten

Det var nånting i armar och ben som ville prata annorlunda.

Lyssnar noga till sommarpratarnas musikval – särskilt om det går utanför de luggslitna sommarlåtarna. Jag samlar på pratare som spelat People Are Strange av The Doors.

Den är ganska otippad som sommarlåt, med en lite kyligt distanserad melodislinga och det tätt upprepade ”When you’re strange” i refrängen.

TROLIGEN ÄR DET en man som talar i texten, det avslöjas av raden ”Women seem wicked when you’re unwanted”, men alla tjejer som hörde den när den först gavs ut var hur vana som helst med att lyfta bort det exkluderande perspektivet och göra det till sitt eget.

Man tänkte inte ens på det. Kvinnor har alltid kunnat göra så med konst, annars skulle man tidigare ha stått där med ett ganska litet utbud. Nu ser det annorlunda ut, tack alla för det.

FÖRFATTAREN Beate Grimsrud spelade People Are Strange i sommarpratet i Sveriges Radio 2011. Året innan hade hon kommit ut med ”En dåre fri”, som handlar om psykisk sjukdom och om konstnärskap, den känns farlig och befriande att läsa. Det farliga och det befriande gick hand i hand genom hela författarskapet.

Jag säger ”gick”, för Beate Grimsrud dog tidigare i sommar. En liten lindring i saknaden var att hennes böcker strax började beställas på biblioteken, man kan se det om man också är kund digitalt. ”Jag föreslår att vi vaknar” heter hennes sista bok, jag lade en beställning på den.

DEN ANDRA som jag minns har spelat People Are Strange är skådespelaren Ylva Ekblad. Nu har jag ingen möjlighet att konfirmera det, för listorna tycka vara bortsopade, men om det inte skulle stämma är det i alla fall ett prima antagande, hon har samma coolhetsnivå som Grimsrud.

Ylva Ekblad gjorde en fin roll på ÅST 2009, i pjäsen ”Drabbad” av Satu Rasila. Spelade maka och mor i en familj som drabbats av en tragedi. Hennes interna främlingskap var språkligt, hon hade annat modersmål än de andra i familjen, också barnet hon var mor till. Tolkningen gjorde hon kroppslig, det var nånting i armar och ben som ville prata annorlunda. Det syntes bara om man såg noga – genialt gestaltat, om ni frågar mig.

OCH I SOMMAR spelade Michelle Jerkku People Are Strange som första låt i sitt program där hon berättade om sin studiepraktik i samtalsterapi med interner i ett fängelse, en del klassades som farliga. Vad man blev extra glad över, förutom att Jerkku verkade väldigt klok och smart, var att det var lyssnarna som röstat fram henne. Lena Endre, sommarpratare i SR för bara några dagar sen spelade inte Doors men läste dikter av Södergran och Tranströmer och Ekelöf och Kristina Lugn. Det täcker mer än väl samma koncept, och hon sa som i förbigående att det vi mänskor har gemensamt är att vi har en massa konstigheter för oss. Jag tror hon uttrycket det så, eller så ville jag bara höra så.

DET KAN HÄNDA att jag byggt ut det lite. Men jag tänker på kvalificerat konstiga saker jag själv har gjort, som när jag på en cocktailmottagning började prata om subjektstvång i svenskan fast jag bara hade hunnit ta en liten klunk av min skumpa. Det var en lite tungrodd tillställning och ämnet hade nyss intresserat mig.

Minns hur frågetecknen liksom regnade ner över personen jag talte med, och jag försökte styra över till något mer inkluderande, men det var inte lätt, prova själva får ni se.

Men den utsatta hälsar ändå fortfarande glatt på mig, tar själv nästan alltid initiativ till småpratet. Och jag har flera konstiga saker på mitt konto som bara vill ut, men nu tar – som man brukar säga – tiden slut.