När läraren vill kramas

Men de tråkiga var kanske trots allt de bästa lärarna. De gjorde sina jobb utan att, på gott och ont, tänja på några gränser.

Jag kan tidvis ha varit en rätt uppkäftig elev i skolan. Ibland kom jag också för sent till lektionerna och ifrågasatte flitigt det som lärdes ut.

Den här typens uppförande uppskattades inte på 1980-talet och åtminstone en gång slutade det med kvarsittning och en uppsträckning av läraren.

JUST DEN HÄR läraren var känd för att ha ett gott öga till det motsatta könet och tillrättavisningen ströks under av lärarens smekande hand på mitt knä.

Skolans flickor visste att det gällde att passa sig så att man inte blev lämnad ensam med snuskhummern. Den här gången hade jag misslyckats.

I SKOLAN fanns också andra sorters lärare. En gillade att peta sig i näsan och knäppa ut sina kråkor i klassen. En annan kunde vika sig dubbel av skratt när någon uttalade ett ord fel.

Men många var bara tråkiga. De hade inga särskilda manér, man behövde inte vara rädd för dem men de gjorde en heller inte på särskilt gott humör.

De undervisade, gav läxor, förhörde och rättade prov.

Tråkmånsar tyckte vi nog.

MENDE tråkiga var kanske trots allt de bästa lärarna. De gjorde sina jobb utan att, på gott och ont, tänja på några gränser.

De var trygga vuxna, tanter och farbröder, kvinnor och män, som spelade sina roller på skolan utan att låta personliga preferenser och känslor färga av sig alltför mycket.

De stod pall för elevernas upptåg och lät sig inte bekommas av näsvisa, försenade typer med dålig klädsmak och fula frisyrer.

På sidan 12–13 i dagens blad kan du läsa om Elin och hennes lärare. Fick Elin en oskyldig kram, en tröstande kram, en nödvändig kram eller en sliskig kram?

Det spelar ingen roll vad du tycker. Eller vad jag tycker. Den viktiga frågan är vad Elin, 13, tyckte.

Och vad alla andra ”Elin” tycker.