Befriande, ibland smärtsamt, hela tiden vackert
BOKEN.” Dröm natten till idag:” heter Anna Järvinens skönlitterära debut. Man ska komma ihåg att inkludera skiljetecknet, ett kolon. Det implicerar en rörelse, att något sker, något finns att möta bortom det. Hela romanen karaktäriseras av en sådan rörelse, verklig eller som potential.
Det är en rörelse i tid och rum, men det finns också en och rörelse i själva språket, som kan vara naturlig för en som skriver låtar och sjunger, en som vet mycket om rytm, fraseringar, glidningar. En läsare av ”Dröm natten till idag:” får ut mycket av det, av skönhetsvärdet i språket och de möjliga vägar språket kan gå.
ROMANEN ÄR skriven i fragment, den arbetar som minnet, gör stora kliv och hopp i tiden, associerar, återkommer till vissa motiv. En kvinna ser på sitt liv, en kvinna är inuti sitt liv, registrerar sina reaktioner inför omvärlden.
En känsla av utanförskap tränger sig ofta på. Den går tillbaka på åtminstone en avgörande händelse, flytten från Finland till Sverige då Anna var sex år, upplevelsen av att bli berövad ett språk, sitt språk.
DET FINNS också en annan smärtpunkt. Annas pappa lämnade familjen, och någon regelbunden kontakt finns inte på hans initiativ. Men morföräldrarna och kusinerna fanns i Finland.
Hos morfar och mummo var livet förutsägbart, hade vackra färger, bjöd på Juliakarameller.
Allt annat är präglat av osäkerhet, och barnet Anna, den unga kvinnan Anna och den femtioåriga Anna är en känslig mottagare, allt noteras, allt går in. Berättelsens stomme må självbiografisk, men romanen avvisar biografin som konstruktion, silar i stället fram känslor, tillstånd.
OM MAN TÄNKER sig att Anna Järvinens låtar representerar ett slags ställföreträdande sensitivitet kan man säga att romanen knyter en
Som den erfarna låtskapare hon är, vet Anna Järvinen att en text måste nå upp till en avgörande uppriktighetsnivå för att fungera, sak samma vad det handlar om. Romantexten har den uppriktigheten. Men det betyder inte att den är avslöjande. Beslöjad kan ibland vara det rätta ordet.
närmare till den sensitiviteten, det gör den redan i kraft av att den räcker längre att lära känna. Den låter en spegla sig i den, något som är befriande, ibland smärtsamt, hela tiden vackert.
Romantexten går också emot principen med motiv och tema, det man borde formulera när det frågas vad den handlar om. Det känns för grovt att tala om sådant, och det är det underbaraste med boken. I stället samlar den upp det subtila, låter det glida iväg igen.
DET BETYDER inte att texten är utan konkretion, tvärtom. Den kretsar också mycket kring vardagssysslor och trivia, badrumsrenovering, resor till Finland, fester, promenader.
Och kring kroppen, boken börjar med en lite distanserad kommentar kring den: ”Mina ben är fina i dag, jag verkar ha funnit rätt mängd mat och motion”.
Men ingenting är självklart och relationen till de närmaste är det mest gåtfulla, det svåraste, en källa till ängslan, ibland till och med skräck.
En scen beskriver Anna när hon hämtar släktingar från Finland i Värtahamnen. Hon är klädd i röd duffel, svart basker, känner sig som på maskerad mitt i nojset med pappa och hans flickvän.
MASKERING ÄR hennes sämsta gren. Som den erfarna låtskapare hon är, vet Anna Järvinen att en text måste nå upp till en avgörande uppriktighetsnivå för att fungera, sak samma vad det handlar om. Romantexten har den uppriktigheten. Men det betyder inte att den är avslöjande.
Beslöjad kan ibland vara det rätta ordet. De korta texterna riktar sig ibland till ett du, men vem det rör sig om förblir oklart. Det kan vara en käresta, någon som bokens kvinna förlorat, en aspekt av henne själv, en längtan, eller varför inte det du som finns i Michael Stipes låttext ”Losing my religion”, som fått ge ifrån sig några rader som motto för ”Dröm natten till idag:”.
OM LYCKAN, den ouppnåeliga: ”Terapeuten säger att min längtan är för stark, mina sår för djupa. Jag attraheras av det som påminner om min olycka och återupplever den. Det är enkelt och banalt och jag har tröttnat på det.”
En terapeut uttrycker sig väl så tvärsäkert bara i en subjektiv rekapitulering. Man ska också ta textstyckena som de rörliga bitar de är. Och när man läser boken nästa gång är dynamiken en annan.
HOS EN ARTIST som Anna Järvinen har mottagligheten och öppenheten ibland beskrivits som skörhet. Det tycker jag är missvisande. Det finns ett driv i romanen, samma som i sångtexterna, här finns samma motvilja mot att överordna, underordna, förklara. Det finns en kraft i det.
Det sensibla sopar golvet med en, hur lätt som helst.