87-åring debuterar somkonstnär
» Konstterapi på Barkbackens servicehus i Åbo hjälpte Pirkko Hildén genom mörka tider. Åttiosjuåringen hade aldrig målat förr. Nu står hennes första konstutställning öppen i huset.
Klockan närmar sig halv tre på eftermiddagen. Det är en till synes vanlig vardag í Barkbackens servicehus.
Boare börjar sakta samla sig i matsalen kring de långa borden. Kaffekoppar och en stor, ljusröd marsipantårta har ställts upp på serveringsvagnar.
På en vägg hänger ett rött draperi. På bordet nedanför står glasburkar i alla former och storlekar, prydda med massor av färggranna akrylblommor. Pirkko Hildén tar sin plats längst
fram i salen. Är du nervös?
– Nej, inte nu längre. Nu är det bara att dra undan ridån och så får målningarna stå där sedan.
Hildén är 87 år och hade aldrig målat i sitt liv. Nu står hon med blombukett i ena hand och mikrofon i andra och presenterar sin första konstutställning.
NÄR PIRKKO HILDÉN flyttade in till Barkbacken i Åbo för två år sedan var hon i dåligt skick. Hon hade stora sår på båda benen och var tvungen att genomgå en operation.
Innan flytten var hon och kollade på servicehuset tillsammans med sin konstnärliga son. En detalj kommer hon väl ihåg att hon då starkt uttryckte åt honom:
– Jag ska då inte pyssla.
EFTER operationen orkade Hildén först ingenting. Sedan kom Katja
Mesikämmen in i bilden.
– Jag berättade för Pirkko att vi håller på med konst.
– Jag sade att jag är så dålig på sådant.
– Och jag insisterade på att hon bara kommer och tittar.
MESIKÄMMEN är bildkonstnär och har jobbat som konstterapeut i Barkbacken i femton år. När Hildén flyttade in föreslog Mesikämmen att hon kunde testa.
Det började med vikta rosor av silkespapper. Hildén tyckte att det såg roligt ut så hon prövade. Det slutade med att hon gjorde en hel hög, så många så hon en tid delade ut silkesrosor åt de andra boarna.
– Jag är väldigt glad att höra att Pirkko aldrig hade målat förrän hon började som 87-åring, säger Ossi
an Lindberg, som också bor i huset.
LINDBERG är professor emeritus i konsthistoria vid Åbo Akademi. Han började måla när han var fem.
Hildéns barn och man har också länge sysslat med konst, till och med yrkesmässigt. Själv hade hon aldrig vare sig pysslat eller målat innan hon kom till servicehuset. Hon var skeptisk i början, men Mesikämmen envisades.
– Mina händer skakar och jag har dålig syn. Men Katja var så härlig, hon sade, ”inte är det nu så noga, du gör dina blommor”.
NÄR MESIKÄMMEN introducerade Hildén till glasmålning blev Hildén förälskad. Det först hon målade var en flaska, sedan slutade hon aldrig.
Sonen gladdes åt sin mammas nya intresse och bredde ut en sopsäck över halva bordet, skaffade penslar och glas och fixade en egen ateljé i hennes rum.
Efter glasburkarna och canvastavlorna ville Hildén expandera och Mesikämmen hjälpte henne hitta på nya målytor: en gammal stol, postlådan på gården.
– Fritidsledarna hade inget emot det, tvärtom, de uppmuntrade Hildén att hålla på, säger Mesikämmen.
Via de gemensamma konststunderna blev Hildén och Mesikämmen också vänner.
– På måndagar väntar jag alltid på att Katja ska komma, säger Hildén.
HILDÉN OCH Mesikämmen har jobbat på en större serie tillsammans. Under projektet har de haft mycket tid att prata, både glädje- och sorgeämnen.
– Det blev lite mörkt i ett skede, säger Hildén. När jag opererades för bröstcancer visade det sig att can
cerns spridit sig till ryggraden. Då tänkte jag att jag inte orkar måla mer.
Men än en gång lockade Mesikämmen till att fortsätta med konsten.
– Jag tänkte att det säkert blir en massa mörka färger men istället hjälpte det att leka med de ljusa.
TROTS Mesikämmens långa erfarenhet av konst som terapiform, gläds hon varje gång av att se hur målning och konst hjälper folk att behandla svårigheter, och bli bättre.
Hon pratar om hur varje individ måste mötas på sin egen nivå, om hur Hildén snabbt tog till sig målandet, men hur andra behöver mer tid och rum.
– Man läser av folk och känner av deras behov i stunden. Vad har de själva glädje av? Min roll är att stöda och uppmuntra, diskutera och lyssna.
MEDANVI väntar på att utställningen ska öppna i matsalen, lägger Hildén märke till en boare med rullator. Hon stiger raskt upp och drar ut stolen åt henne.
Ett klassiskt musikstycke börjar spela från en högtalare. Det är dags.
Mesikämmen och en fritidsledare drar undan draperiet och avslöjar tre stora tavlor heltäckta i små blommor i alla färger.
Hildén går upp till tavlorna och ställer sig framför dem. När Mesikämmen räcker henne en stor bukett röda rosor blir Hildén tårögd. Hon återhämtar sig snabbt och när hon får tag i mikrofonen håller hon sitt tal utan distraktioner.
Hon berättar om sin väg till konsten, om Mesikämmens stöd. Till sist tackar hon Barkbackens personal för att de möjliggjort det här.
Någon i salen kallar henne ”konstnären”. Hildén avvisar titeln.
– Inte är jag någon konstnär. Jag målar nu vad jag kan, men jag gör det med glädje.
Men Katja var så härlig, hon sade, ”inte är det nu så noga, du gör dina blommor”.