Övriga premiärer
Nytt i Roy Anderssons ”Om det oändliga” är en berättarröst. En kvinna kommenterar kort de korta tablåerna: ”Jag såg en man ha problem med bilen” eller ”Jag såg en man gå in i fel bar”.
Filmen består alltså av ett stort antal korta, några minuter långa tablåer. En man i ett rum i helbild sägande Anderssonskt typiska repliker. Eller soldater på väg till Sibirien efter Poltava. Köln från ovan 1945, med ett kärlekspar svävande däröver. Hedersmord, dans utanför en krog. De är många, de existentiella tablåerna; Roy Andersson berättar inte, en intrig eller engagemang är i vägen för vårt betraktande och vårt funderande, vår förståelse. En märkvärdighet är: så gott som allt är filmat i studio mot ateljébyggen! Otroligt detaljerat, magiskt.
Det är fortfarande synd om människan; nytt jämfört med ”Sånger från andra våningen” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är guds tystnad och de allt kortare och allt fler tablåerna. Färgskalan, replikföringen, bildstorleken, den statiska kameran, amatörerna, allt är sig lik, allt är Roy Andersson och hans konstiga humor. En ovanligt ful och pubertalt barnslig film om sexualitet, religion, familj och annat med några tjog nynazister och andra korkade utanför ortens flyktingförläggning.
Mervi sambor med Kata i Helsingfors; de två besöker Mervis föräldrar i en avlägsen landsort. Där får de uppleva att Mervis föräldrar i femton år haft tillsammans med prästen och hans fru en gemensam garderob. Kommer ut ur.
Katas mamma är fredsaktivist med rötter i Iran, pappan är tysk. De letar efter sin dotter i det gudsförgätna huset på landet, blir instängda, blir mordhotade av ortsbefolkningen. I en skräckfilm som marknadsförs som en komedi om intolerans bland ”toleranta” människor.
UNDINE
( Paula Beer) föreläser om Berlins historia och utveckling. Pojkvännen lämnar henne. Undine blir bokstavligen översköljd (ett akvarium springer sönder) av mytologin om vattennymfen Undine; den övergivna nymfen måste döda mannen och återvända till havet. Utan att avslöja intrigen: så ska ske.
Men dagens Undine vill inte återvända till vattnet, hon vill älska här och nu och på torra land. Hon träffar en dykare. En vacker kärlekshistoria tar vid, passionerad, sensuell, regisserad av en mycket skicklig filmberättare; Christian Petzold (”Transit” 2018, ”Barbara” 2012).
Ödet är inte bortglömt; en olycka, en tragedi och mytologin (hur många känner till den?) kräver sitt. ”Undine” är känslornas berättelse, inte en film för förståndet. Metaforerna, symboliken! Glöm allt slikt, vi förstår ändå inte. Skådespelarna är skickliga och den smarta regin gör att allt är vackert, i Berlin, på havsbotten.