En emigranthistoria inspirerad av egen släkt
En släkthistoria är en serie känslodigert berättade episoder, alltid individcentrerad. I romanen gestaltas det välfunnet genom återkommande sessioner hos fotografen, där de avbildade riggas så fördelaktigt som möjligt mot en arrangerad fond. Vi får en bild av en människa, men allt får vi inte veta.
BOKEN. Emigrantberättelsernas magnetism består, man tänker på dem som historier om mod och dådkraft. Men de kan också lära oss om mångfald och samhällsstrukturer, om utsatthet och känslan av exil. Från vårt perspektiv sett landar berättelserna mest sannolikt i Nordamerika.
Från Österbotten reste man i stora skaror över havet, och också från Åland åkte unga människor för att få ett bättre liv. Sally Salminen tänker man spontant på – och hennes roman ”Katrina”, fastän den stannar på Åland, gestaltar också utvandringens orsaker och incitament.
MEN NÄR Sally Salminen reste till New York 1930 har historien om Carl Johansson och hans hustru Ida-Levina närmat sig sitt slutkapitel. De är huvudpersoner i Sebastian Johans debutroman ”Broarna”, som är inspirerad av sådant som inträffat i hans egen släkt, och det angivna tidsspannet är 1904-1932. Sebastian Johans är ålänning bosatt i Sverige och han verkar som konstkritiker och kulturjournalist.
”Broarna” är en fiktiv berättelse, men berättas som man återger en släkthistoria, kronologiskt och episodiskt, i ett perspektiv som är närgånget och detaljerat. Sekvenserna är som bitar av en dokumentärfilm, ett visuellt återgivet passerat presens.
Personerna får flyta med i händelsernas gång, och den som saknar den traditionellt episka romanens runda karaktärer kanske blir besviken. Men upplevelsen av att våra föregångares historia saknar ju oftast många pusselbitar, och deras personligheter är en konstruktion i vår fantasi – en bro till det förgångna, om man talar med romantiteln. Den bron bli kanske aldrig riktigt färdigbyggd.
CARL, SOM ÄR den äldsta i en syskontrio som reser till New York, blir också en kompetent arbetare på de stora brobyggena som sammanbinder Manhattan med fastlandet. Han är passionerat intresserad av byggande. Vore han en mer spontan person skulle man säga att han älskar staden New York. Kanske älskar han stadens framtid, möjligheten att vara med om den. Han njuter av att betrakta byggnaderna, gå på amusement park och på zoo.
Hans bror Teddy har ett annat temperament, om Carl är en handlingsmänniska är han en pratmänniska. Han jobbar på kontor, är förtjust i att spekulera och dricka. Systern Aina har människokännedom och ett stillsamt kurage som gör att hon klarar motgångar. Hon är en jämlik part i syskonskaran.
IDA-LEVINA KOMMER att gifta sig med Carl. Deras första möte sker ombord på en av New Yorks många färjor och Carls första replik till henne är en korthuggen fråga: ”Saltvik?”. Immigranter gifte sig gärna med landsmän och här prickade man in hembyn.
Ida-Levina har fått Amerikabiljetten av sin bror som lämnat New York för vidare öden, och genom hans försorg har hon fått plats hos den bottenlöst rika familjen Martens. Hon tror att hon ska passa barn, men finner att hon ska vara kammarjungfru åt husets dotter som är jämnårig med henne.
Ett slags vänskap uppstår också mellan Ida-Levina och Tilly Martens, men den är i grunden ojämlik. Tillys syn på människor är instrumentell, några scener i romanen belyser det knivskarpt. Man kan känna Idas belägenhet, smickrad och förödmjukad i samma svep.
ÄKTENSKAPET MED Carl startar lyckligt, allt pekar på en fin framtid, men så sker en olycka med deras första barn Aldur och deras gemensamma liv gör en plötslig gir. De får flera barn, men detta blir ett av deras livs mest avgörande vägskäl.
Romanen rör också vid de nätverk som immigranterna skapar, hemlandsföreningar och församlingsverksamhet. Det kan lindra hemlängtan eller trigga den, beroende på läggning. Carl har ingen hemlängtan, på sin höjd saknar han sin mamma, en frispråkig torparmora.
Ida-Levina vill till slut återvända, och hon etablerar sig i Mariehamn, medan mannen gör ännu en vända till New York. Men den stora recessionen står för dörren, byggnationen är i kris. Staden invaderas av arbetslösa och tiggare, Carl har tur som bara är permitterad.
HISTORIEN KNYTS IHOP på vår sida om Atlanten, men innan den slocknar sänder den ut några snabba bilder av vad som sedan skedde, till exempel med den andra sonen som också hette Aldur. En släkthistoria är ju i princip utan slut.
Att vissa av personerna bleknar eller faller bort på vägen tillhör också villkoren. Därför känns återkopplingen till ett par av bipersonerna, som den talföre Ossian som syskonen lärde känna redan på överfarten, och pastorskan, som händelseförloppet ger både romanpersonerna och läsaren orsak att tycka illa om, lite valhänt och i stort sett överflödig. En läsare kan redan ha dragit slutsatser av Ossians rastlöshet och vad den döljer.
EN SLÄKTHISTORIA ÄR en serie känslodigert berättade episoder, alltid individcentrerad. I romanen gestaltas det välfunnet genom återkommande sessioner hos fotografen, där de avbildade riggas så fördelaktigt som möjligt mot en arrangerad fond. Vi får en bild av en människa, men allt får vi inte veta, det är kontentan av amerikafotografierna. Romanen ”Broarna” har också den insikten.
Carl är den som är mest trakterad av att fotograferas, han studerar noggrant hur han tar sig ut på bild. Ett klanderfritt och modernt yttre ger säkerhet, berättar den historia man väljer. Därför är Carl alltid, inte så mycket av fåfänga som av inrotad vana, mån om att vara välkammad.