Till­ba­ka till fram­ti­den

Åbo Underrättelser - - DEBATT - SIV SANDBERG ÅA-fors­ka­re i of­fent­lig för­valt­ning

In­för kom­mu­nal­va­let 2017 ord­na­des många se­mi­na­ri­er på te­mat ”Fram­ti­dens kom­mun”. När vårdre­for­men skul­le lyf­ta över hälf­ten av kom­mu­ner­nas upp­gif­ter, peng­ar och per­so­nal till land­ska­pen, var det hög tid att gö­ra nå­got bra av det som blir kvar i kom­mu­ner­na. De som häng­de med sväng­de sig le­digt med be­grepp som livs­kraft, livsmil­jö, bild­ning, del­ak­tig­het och part­ner­skap.

Se­dan blev fram­ti­den upp­skju­ten på obe­stämd fram­tid. De två se­nas­te åren har va­rit eko­no­miskt tuf­fa för kom­mu­ner­na. En ny re­form, med un­ge­fär sam­ma kon­se­kven­ser för kom­mu­ner­na som den för­ra, har va­rit ute på re­miss och går vi­da­re till riks­da­gen, men hös­ten 2020 är in­te många som or­kar ta­la om fram­ti­dens kom­mun.

När jag ny­li­gen för­be­red­de ett fö­re­drag och åter­vän­de till ma­te­ri­a­let från 2017, bland an­nat en il­lust­ra­tion som Kom­mun­för­bun­det lät gö­ra, kän­des det som att tit­ta på en re­li­giös trak­tat där var­gar, lamm och späd­barn le­ker till­sam­mans un­der en sol som ald­rig går ner.

Bil­den av fram­ti­dens kom­mun 2017 blev för kon­flikt­fri. Jag re­a­ge­ra­de på det då och jag re­a­ge­rar på det nu. Det var som om fram­tids­bil­der­na tap­pat bort in­sik­ten om att kom­mu­nen till sin na­tur är en myn­dig­het med hel­hets­an­svar för sin be­folk­ning och sitt geo­gra­fis­ka om­rå­de. Ett så­dant an­svar kan ald­rig in­ne­bä­ra en­bart trev­li­ga be­slut.

Det har ut­an tve­kan kom­mit myc­ket gott ut av de pro­ces­ser som upp­stått när man na­tio­nellt och lo­kalt fun­de­rat på vil­ken kom­mu­nens roll ska va­ra, när allt in­te läng­re hand­lar om att få tjäns­te­pro­duk­tio­nen att lö­pa. Fram­för allt gäl­ler det hur man för di­a­log och ar­be­tar till­sam­mans med kom­mu­nin­vå­nar­na.

Den 7 ok­to­ber rap­por­te­ra­de ÅU om hur kom­mu­nin­vå­na­re och tjäns­te­män i Pargas till­sam­mans plan­te­ra­de 3 000 bloms­ter­lö­kar i Central­par­ken. Den som är in­satt i mo­der­na kom­mun-, le­dar­skap­s­och del­ak­tig­hets­i­de­al kan krys­sa i fle­ra ru­tor: Sats­ning­ar på en triv­sam­ma­re livsmil­jö. Sam­ar­be­te mel­lan kom­mu­ner och lo­ka­la för­e­ning­ar. Kom­mu­na­la tjäns­te­män kom­mer ut ur si­na kon­tor och gör kon­kre­ta in­sat­ser för det ge­men­sam­ma bäs­ta till­sam­mans med kom­mu­nin­vå­nar­na.

Det finns ba­ra po­si­ti­va sa­ker att sä­ga om ak­ti­vi­te­ter som den här. Pro­ble­men upp­står om man må­lar upp den kom­mu­na­la fram­ti­den som ett stän­digt på­gåen­de tul­pan­plan­te­rings­tal­ko. Det ska­par en dis­so­nans mel­lan ide­al och verk­lig­het som kan le­da till att de som vet nå­got om kom­mu­nal var­dag helt slår dö­vö­rat till när nå­gon vill ta­la om kom­mu­ner­nas nya roll.

Pan­de­miå­ret 2020 har va­rit mot­stri­digt för kom­mu­ner­na och den lo­ka­la själv­sty­rel­sen. När un­dan­tags­för­hål­lan­den ut­lys­tes och be­red­skaps­la­gen togs i bruk cent­ra­li­se­ra­des sam­hälls­mak­ten i Fin­land för någ­ra må­na­der, sam­ti­digt som ing­et ha­de fun­ge­rat ifall kom­mu­ner­na in­te ha­de haft för­må­ga att gö­ra det stats­mak­ten för­ut­sat­te att de skul­le gö­ra.

Krishan­te­ring­en vi­sa­de att den kom­mu­na­la hård­va­ran fort­fa­ran­de är en pro­fes­sio­nell tjäns­te­pro­duk­tion och en alert myn­dig­hets­ut­öv­ning som bott­nar i god lo­kal­kän­ne­dom.

Ex­pres­sen­krö­ni­kö­ren Vik­tor Barth-Krohn kon­sta­te­ra­de den 12 april, då med hän­vis­ning till svens­ka myn­dig­he­ter, att prat­kvar­nar­nas hög­kon­junk­tur i den of­fent­li­ga för­valt­ning­en är över: ”I skarpt lä­ge är frå­gan hur många re­spi­ra­to­rer du har i för­rå­det, in­te hur många di­a­lo­ger du hål­lit om vik­ten av and­ning”.

Det finns för­mod­li­gen en och an­nan kom­mu­nal tjäns­te­man som trots lä­gets all­var tyck­te det var skönt att få kon­cen­tre­ra sig på rik­tigt ar­be­te och slip­pa re­form- och vi­sions­snac­ket ett tag.

Pan­de­mikri­sen har ock­så vi­sat att även om li­vet är lo­kalt är män­ni­skors in­for­ma­tions­in­hämt­ning i ökan­de ut­sträck­ning na­tio­nell och glo­bal. När al­la är oro­li­ga och när

Twit­ter­stor­mar­na ra­sar är sva­ret ”det mås­te av­gö­ras lo­kalt” in­te po­pu­lärt.

När kom­mu­ner age­rar snabbt och re­so­lut, som när Åbo i au­gusti först av al­la re­kom­men­de­ra­de mun­skydd i kol­lek­tiv­tra­fi­ken, får det ap­plå­der, men på ett all­mänt plan ver­kar det ska­pa oro att kom­mu­ner har oli­ka rikt­lin­jer. Det har upp­stått en för­vän­tan på en­ty­di­ga na­tio­nel­la be­sked – helst ut­ta­la­de av San­na Ma­rin el­ler Sau­li Ni­i­ni­stö – som in­te är re­a­lis­tisk, men som än­då kan kom­ma att på­ver­ka hur an­svars­för­del­ning­en mel­lan na­tio­nel­la och lo­ka­la myn­dig­he­ter ut­for­mas i fram­ti­den.

På någ­ra om­rå­den, till ex­em­pel di­gi­ta­li­se­ring och di­stans­ar­be­te, spo­la­des fil­men ba­ra på någ­ra må­na­der fram från idé till verk­lig­het. Det här på­ver­kar i högs­ta grad kom­mu­ner­na. Men ock­så i and­ra er­fa­ren­he­ter och ar­bets­sätt som has­tigt togs fram un­der vå­ren 2020 lig­ger det en pro­gnos om vad fram­ti­dens kom­mun är och hur den ar­be­tar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.