Avlägset loppis bjuder på nostalgi
» Secondhand i Patis har blivit ett begrepp. Längs Säkylävägen susar tunga fordon och bilar förbi. Vägen har dragits bara några meter från den gamla bondgården.
För åtta år sedan, en dag i augusti, slog Åbobon Marika Fagerholm till och köpte torpet och ladorna.
De hade stått öde länge och det fanns ingen el.
– Morgonen efter köpet vaknade jag tidigt och tänkte att nu har jag nog förstört mitt liv, berättar Fagerholm.
MEN STÄLLET skulle visa sig vara en lyckträff. Här får skatter från gångna tider inte bara rum utan också rätt inramning.
Och sakletaren får på köpet en liten utflykt till Patis, Åbos mest avlägsna stadsdel.
FÖRE LIVET som företagare jobbade
Fagerholm som elmontör på varvet i Åbo. Gamla grejer var hennes hobby.
– På auktioner hade jag en tendens att ropa in lite mer än vad jag egentligen behövde så jag var tvungen att göra mig av med prylar i ungefär samma takt som jag skaffade nya, säger Fagerholm.
Hobbyn förvandlades till en öde gård i Patis och gården till ett mecka för inredningsfantaster, nostalgiker och byggnadsrestaurerare.
– Jag har haft en otrolig tur. Det här hade också kunnat krympa ihop till en knappaffär, säger Fagerholm.
MEN det gjorde det inte. Secondhandaffären Pimee Vintti i Patis är välbesökt, den har uppmärksammats i flera tidningar och sociala medier. Och sedan ett par år tillbaka bär den sig också ekonomiskt.
Över 100 000 olika artiklar uppskattar Fagerholm att hon har i de två byggnader och på gården där försäljningen i huvudsak försiggår.
Det är ljusstakar, kastruller, koppar och fat, glasflaskor, mjölkkannor, höstörar, hyvlar, lite kläder och maskiner och lampor. Broderier, tavlor, hjul och räfsor. Och en gammal jukebox, termosar och Kenwoods hushållsassistenter.
ATTANVÄNDA ordet kaos skulle vara fel. Inte ens ordnat kaos. Allt är nämligen putsat, placerat på hyllor och bord med eftertanke och ordnat enligt sort.
Att stiga in på den ”mörka vinden” är en estetisk upplevelse.
Sakletaren hittar snabbt vad hen är ute efter och nostalgikerns öga vilar.
Men backa lite.
HUSHÅLLSASSISTENTER från 1970-talet. Vem köper sådana? Eller blommiga gamla termosar? För att inte tala om guldfärgade ljusstakar med kristaller.
– Jag är inte bara ute efter att sälja. Jag vill att det som finns här ska väcka känslor, förklarar Fagerholm.
Och där har vi kanske orsaken till att en secondhandaffär i Åbos avlägsnaste stadsdel, inhyst i ett gammalt torp invid Säkylävägen har blivit så populär.
– Det här har nog delvis blivit ett besöksmål, säger Fagerholm.
ALLA kommer inte för att köpa. En del kommer också bara för att titta och minnas. Och de besökarna är också mer än välkomna, intygar Fagerholm.
De som kommer för att köpa, vad köper de då?
Det varierar och kan vara svårt att förutspå. I sommar har gamla glasflaskor gått åt och Fagerholms flasklager gapar snart tomt. Broderade tavlor som görs om till kuddar har också åtgång.
LEDORDET är återvinning. Om det gamla går att modifiera och förvandla till något användbart går det förmodligen att sälja.
Räfsor blir ställningar för vinglas, trampsymaskiner blir bord, gamla vagnshjul cykelställningar.
Att föra saker till avstjälpningsplatsen är Fagerholm främmande.
– Jag gillar tanken på att gamla saker får nytt liv.