Lju­set be­hö­ver mörk­ret

Åbo Underrättelser - - SOLSIDAN - Ja­net­te La­ger­roos Tf ka­plan i Houtskär

Det är ound­vik­ligt. Jag har för­sökt att in­te ta det till mig, men nu bör­jar verk­lig­he­ten gö­ra sig påmind på ett sätt som jag in­te kan slå ifrån mig. Det är ett ofrån­kom­lig fak­tum, även om de var­ma da­gar­na har lå­tit mig ig­no­re­ra vad som är på väg rätt länge nu. Det blir mör­ka­re och det är höst.

I vå­ras när vi drab­ba­des av pan­de­min trös­ta­de många sig med att det ha­de kun­nat va­ra vär­re. Det ha­de kun­nat hän­da på hös­ten när mörk­ret tyng­er vå­ra sin­nen, men då gick vi i al­la fall mot lju­sa­re ti­der.

Nu är det höst och pan­de­min här­jar fort­sätt­nings­vis. Hur ska vi or­ka nu? Nya be­gräns­ning­ar kom­mer med jäm­na mel­lan­rum och oviss­he­ten är näs­tan li­ka to­tal som i vå­ras. Och till på kö­pet blir det mör­ka­re, vå­ta­re och kal­la­re.

Många är ut­ar­be­ta­de, ut­mat­ta­de av oro och de­pri­me­ra­de. Att läg­ga till en ka­mos­de­pres­sion i kom­pot­ten är att läg­ga sten på bör­da. För många känns den här hös­ten som den tyngs­ta i man­na­min­ne.

Att jag in­te ve­lat in­se hös­tens fak­tum, be­ror in­te på att jag skul­le li­da sär­skilt myc­ket av mörk­ret. Det är sna­ra­re en ovil­ja att läm­na det be­kvä­ma li­vet med lät­ta klä­der och öpp­na skor. För hös­ten är ock­så ti­den då man blir tvung­en att klä på sig me­ra för att in­te fry­sa. Men mörk­ret, det gil­lar jag på nåt sätt.

Re­dan i au­gusti gläds jag åt de mörk­nan­de kväl­lar­na. För utan mör­ker kan vi in­te se stjär­nor­na och norr­ske­net. De tän­da lju­sen och al­la vack­ra ljusde­ko­ra­tio­ner som vi pyn­tar med när det när­mar sig jul­ti­den ter sig ble­ka i dags­ljus, men strå­lar i mörk­ret. Om vi he­la ti­den lev­de i en värld av mid­natts­sol och oänd­ligt ljus, skul­le vi in­te kun­na nju­ta av my­si­ga stun­der fram­för en spra­kan­de bra­sa, där ba­ra el­dens ljus sking­rar mörk­ret och må­lar spän­nan­de skug­gor om­kring oss.

Vi be­hö­ver kon­tras­ter. Vi be­hö­ver mör­ker för att upp­skat­ta lju­set. Vi be­hö­ver ky­la för att upp­skat­ta vär­men. Men ibland blir det för myc­ket av någon­ting och då mår vi in­te bra.

Då gäl­ler det att fo­ku­se­ra på någon­ting po­si­tivt så att vi kan ta oss ge­nom det svå­ra. Det kan va­ra så en­kelt som att tän­da ett ljus i mörk­ret och be en bön.

En text som väl­digt många kän­ner till är Psal­ta­rens 23 psalm. Där står det ”Han ger mig ny kraft och le­der mig på rät­ta vägar, sitt namn till ära. In­te ens i den mör­kas­te dal fruk­tar jag nå­got ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” Att lä­sa de or­den ger mig en käns­la av trygg­het och för­ank­ring. Sam­ma ord har trös­tat män­ni­skor i år­tu­sen­den runt om­kring vår jord. Mörk­ret är in­te hopp­löst. Vi är in­te en­sam­ma. Det finns en väg fram­åt ge­nom mörk­ret. Vi får gå den till­sam­mans.

Och till sist någ­ra klo­ka ord av Ja­ni Ed­ström: ”Det är in­te li­ka mörkt i mörk­ret, som det ser ut att va­ra, när man står i lju­set och ser in i mörk­ret”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.