Om­ta­lad bi­o­gra­fi ute nu

Åbo Underrättelser - - NYHETER - Ann-Christi­ne Snic­kars ann-christi­ne.snic­kars@au­me­dia.fi

BOKEN. Re­dan in­nan den kom ut var Jo­han­na Holmströms Mär­ta Tik­ka­nen- bi­o­gra­fi ”Bor­de hål­la käft. En bok om Mär­ta Tik­ka­nen” fö­re­mål för en dis­kus­sion om hur bi­o­gra­fi­er ska skri­vas. Men all­män­he­ten fick just in­te mer än ord mot ord och kun­de ba­ra ha käns­lo­ba­se­ra­de åsik­ter i frå­gan.

Vem som ska ha sista or­det i en bi­o­gra­fi och vad slags ma­te­ri­al som är ut­gångs­punk­ten i en för­fattar­bi­o­gra­fi är al­la gång­er en in­tres­sant frå­ga. Siv Storås ”De oer­hör­da or­den” som ut­kom ti­di­ga­re i höst var ut­tryck­li­gen en lit­te­rär bi­o­gra­fi, men den be­rät­ta­de ock­så gans­ka in­gå­en­de om Mär­ta Tik­ka­nens barn­dom. Mot­ta­gan­det av böc­ker­na fick myc­ket ut­rym­me.

EN DEL AV re­cep­tio­nen re­ka­pi­tu­le­ras hos Jo­han­na Holmström ock­så. Men i ”De oer­hör­da or­den” läs­tes Tik­ka­nen av en vän och jämn­å­rig, i ”Bor­de hål­la käft” lä­ses hon av en kvin­na född 1981, fe­mi­nist och li­kaså skön­lit­te­rär för­fat­ta­re.

Jo­han­na Holmström lå­ter ock­så sig själv sy­nas, mer ome­del­bart och är­ligt än till ex­em­pel Ri­it­ta Kylän­pää i bi­o­gra­fin över Claes An­ders­son, ock­så ut­kom­men i höst. I den ut­ta­lar sig An­ders­son för öv­rigt i för­bi­far­ten oför­del­ak­tigt om Tik­ka­nen, bi­o­gra­fen släp­per glatt ige­nom det som ett läc­kert skval­ler.

HOLMSTRÖM FÖRHÅLLER sig myc­ket mer se­ri­öst till in­ter­vju­er­na, lå­ter dem hål­las i sär­skil­da ka­pi­tel ut­an att läc­ka ut som ”be­vis­ma­te­ri­al” över­allt. För­u­tom Mär­ta Tik­ka­nen själv in­ter­vju­as Åsa Mo­berg och tre av Tik­ka­nens barn. In­ter­vju­er­na med bar­nen är käns­ligt och sak­ligt han­te­ra­de och det är med Mär­ta Tik­ka­nen Holmström själv tar mest plats, ibland i tyd­lig di­a­log.

Sär­skilt för yng­re ge­ne­ra­tio­ners fe­mi­nis­ter och Tik­kanen­lä­sa­re blir det en stö­tes­ten och en gå­ta var­för Mär­ta Tik­ka­nen stan­na­de kvar i äk­ten­ska­pet som präg­la­des av ojäm­ställd­het och av Hen­rik Tik­ka­nens al­ko­ho­lism. Hur ska jag kom­ma för­bi Hen­rik? frå­gar sig Holmström. Det går ju in­te hel­ler.

DET BLIR GANS­KA myc­ket Hen­rik Tik­ka­nen i bi­o­gra­fin, till lust och le­da kan man tyc­ka, ef­tersom det re­dan finns äk­ten­skaps­skild­ring­en ”Två” av Mär­ta Tik­ka­nens själv, och där­till första­hands­ma­te­ri­al i de ut­giv­na bre­ven till vä­nin­nor­na i Sve­ri­ge.

Men man kom­mer in­te för­bi ho­nom, i syn­ner­het som myc­ket av re­cep­tio­nen av Mär­ta Tik­ka­nen ock­så au­to­ma­tiskt tog med ma­ken – gär­na som för­fat­ta­re att jäm­fö­ra med, då mest till Mär­tas nack­del.

MERÄNEN gång på­pe­kar Tik­ka­nen att det lev­da li­vet ger ma­te­ri­al för lit­te­ra­tu­ren, en ut­sa­ga som för­stås är en tru­ism, men som ock­så tes­tas för ma­ni­pu­la­tion och ex­plo­a­te­ring. Så mås­te man ju gö­ra.

Det mås­te ock­så sä­gas att Mär­ta Tik­ka­nens ut­gångs­punkt var en an­nan än de skri­van­de män­nens, hon ha­de att er­öv­ra sin plats me­dan de kun­de job­ba ut­i­från grund­mu­ra­de bas­ti­o­ner. Po­si­tio­ner­na ser så an­norlun­da ut nu än på 1970-ta­let – at­ti­ty­der­na kan va­ra en an­nan sak.

BI­O­GRA­FIN ÄR sä­kert in­te kom­plett ut­an ned­slag i re­cep­tio­nen, men myc­ket i den har den lit­te­rärt be­vand­ra­de rätt bra koll på (och mot­ta­gan­det är sys­te­ma­tiskt ge­nom­gått hos Storå). Det är lätt att bli in­dig­ne­rad över oför­stå­en­de och rent ill­vil­li­ga an­mäl­ning­ar, som till ex­em­pel den be­ra­ma­de re­cen­sio­nen (av ”Män kan in­te våld­tas”) av Erik Wahl­ström i Hbl.

Men att tyc­ka att al­la bor­de ha ta­git emot Mär­ta Tik­ka­nen med öpp

na ar­mar när hon släng­de in livs­far­li­ga gra­na­ter i det fin­länds­ka pat­ri­ar­ka­la hu­set är ju li­te anings­löst tänkt. Klart att de som blev så­ra­de och om­ska­ka­de i sitt ce­men­te­ra­de tän­kan­de skrek högt och till var­je pris vil­le rus­ka av sig det obe­hag­li­ga. BI­O­GRA­FIN LÅ­TER ock­så mer över­sikt­li­ga re­so­ne­mang glim­ta fram, som i ka­pit­let som tar upp bry­tan­det av pri­vat­li­vets helgd i lit­te­ra­tu­ren. Det tar stöd av en ar­ti­kel i Ho­ri­sont av Tryg­ve Sö­der­ling i tid­skrif­ten Ho­ri­sont (2004). I be­skriv­ning­ar­na av 70-ta­lets lit­te­ra­tur hän­vi­sas till

Eb­ba Witt-Bratt­ströms ”Stå i bredd” från 2014.

”Stå i bredd” är för öv­rigt ett Tik­ka­nen-ci­tat. Jo­han­na Holmström har del i sam­ma tuff­het som ob­jek­tet för bi­o­gra­fin, och hon ger sig ock­så i kast med vis­sa möns­ter i liv och dikt. ”Röd­lu­van” lä­ses med sär­skilt in­tres­se. Där bry­ter hu­vud­per­so­nen med en fö­re­skri­ven tyst för­nöj­sam­het.

För mö­dra­ge­ne­ra­tio­nen gäll­de det att hål­la koll på man­nen och in­te sti­ga in på hans do­män. Mär­ta Tik­ka­nen har sam­ma sten­koll på man­nen och hans po­si­tion, men hon tän­ker in­te gö­ra av­kall på sin rätt att ta del i allt, på eg­na vill­kor. Hen­nes tex­ter är svar på tal. Där­för be­hövs ock­så man­nen (män) som sam­tals­part­ners, stor­mi­ga och mind­re stor­mi­ga.

BI­O­GRA­FINS skval­ler­po­ten­ti­al är det even­tu­el­la av­slö­jan­det av vil­ka de män som skym­tar fram i ”Stor­fång­a­ren” (1989) och ”Ar­naía, kas­tad i ha­vet” (1992) i verk­lig­he­ten var. Den kun­ska­pen finns i det ma­te­ri­al som Holmström ta­git del av, men lä­sa­ren får in­te ve­ta.

För bi­o­gra­fi­för­fat­ta­ren kan det va­ra bak­slag, man kan än­då frå­ga sig hur myc­ket lä­sa­ren mås­te få ta del av. Kanske sän­ker den tri­vi­a­la in­for­ma­tio­nen lit­te­ra­tu­rens po­ten­ti­al att tän­ka all­mänt. I det här fal­let tan­ge­rar det vad en re­la­tion sät­ter fart på i kons­ten. Kvin­nor har ju i sek­ler va­rit in­spi­ra­tör för man­ligt skri­van­de, är det helt främ­man­de att tän­ka sig att en man skul­le ha sam­ma po­si­tion för en kvinn­lig konst­när? Kanske är tan­ken fort­fa­ran­de oer­hörd.

DET MAN SPONTANT tyc­ker mest om i bi­o­gra­fin är att Jo­han­na Holmström ock­så drar nyt­ta av sitt eget sin­ne för dra­ma. Mär­ta Tik­ka­nens barn- och ung­dom skild­ras med lätt hand men med öga för cen­tra­la sce­ner: som den lil­la flic­kan som tän­ker gå på vatt­net, den li­te stör­re som är tap­per sto­ra­sys­ter, den bråd­mog­na tolvå­ring­en och ton­å­ring­en som är hung­rig på li­vet ut­an att rik­tigt ve­ta vad det är.

Bi­o­gra­fin no­te­rar för­äld­rar­na, men in­ne­hål­ler inga de­tal­je­rat gra­vi­te­tis­ka be­skriv­ning­ar av äld­re ge­ne­ra­tio­ner som gen­ren of­ta gör. Men det finns an­tyd­ning­ar till ett fa­mil­je­möns­ter, det är det rent bi­o­gra­fiskt mest in­tres­san­ta i boken. Det finns ett an­tytt spår från in­led­ning­ens ung­doms­skild­ring över ”Röd­lu­van” till den bi­o­gra­fis­ka ro­ma­nen om mor­för­äld­rar­na ”Em­ma och Uno”, där ock­så den egen­sin­ni­ge folk­bil­da­ren i all sin kvin­no­fi­ent­lig­het kan speg­la aspek­ter av Tik­ka­nen.

FRISKAPERS­PEKTIV ger ock­så in­sla­gen av Åsa Mo­berg och Bir­git­ta Sten

berg, brev­mot­ta­gar­na i boken ”Mås­te för­sö­ka skri-” som ut­kom 2019. Holmström har haft till­gång till svars­bre­ven som in­te finns med där.

Mär­ta Tik­ka­nen har sagt att vä­nin­nor­na va­rit de som un­der svå­ra tider hål­lit liv i hen­ne, med dem har hon kun­nat ta­la upp­rik­tigt, av dem har hon fått upp­rik­ti­ga svar. Ci­ta­ten be­skri­ver ock­så de­ras per­son­lig­he­ter, Mo­berg som den ge­nom­skå­dan­de, fin­käns­li­ga, Sten­berg som den ohäm­mat frej­di­ga. Bå­da tro­fas­ta.

Att tyc­ka att al­la bor­de ha ta­git emot Mär­ta Tik­ka­nen med öpp­na ar­mar när hon släng­de in livs­far­li­ga gra­na­ter i det fin­länds­ka pat­ri­ar­ka­la hu­set är ju li­te anings­löst tänkt. Klart att de som blev så­ra­de och om­ska­ka­de i sitt ce­men­te­ra­de tän­kan­de skrek högt och till var­je pris vil­le rus­ka av sig det obe­hag­li­ga.

* Det blir gans­ka myc­ket Hen­rik Tik­ka­nen i bi­o­gra­fin, till lust och le­da kan man tyc­ka, ef­tersom det re­dan finns äk­ten­skaps­skild­ring­en ”Två” av Mär­ta Tik­ka­nens själv, och där­till första­hands­ma­te­ri­al i de ut­giv­na bre­ven till vä­nin­nor­na i Sve­ri­ge.

* Bi­o­gra­fins skval­ler­po­ten­ti­al är det even­tu­el­la av­slö­jan­det av vil­ka de män som skym­tar fram i ”Stor­fång­a­ren” (1989) och ”Ar­naía, kas­tad i ha­vet” (1992) i verk­lig­he­ten var.

GIVANDE MÖ­TE. Fe­mi­nist och för­fat­ta­re av en yng­re ge­ne­ra­tion ger sig i kast med fe­mi­nis­tisk lit­te­rär ikon. Jo­han­na Holmström och Mär­ta Tik­ka­nen ger lä­sa­ren ett givande mö­te, ock­så för den frik­tion som upp­står.

NIKLAS SANDSTRÖM

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.