Vem väljer vad mina barn äter?

En längtan efter att vara en präktig mor finns där, men ibland kan man tillåta sig en genväg.

Lördag morgon. Klockan har nyss passerat åtta.

– Vill ni ha rostat bröd, ägg eller yoghurt?

– Jag vill ha köttbullar med ketchup! säger 3-åringen, med en volym i stämman som inte ger utrymme för tolkningar.

Visst kan jag sätta emot, kontra volymen i hennes stämma, men nu vill jag helst bara njuta av min lördagstidning med en kopp kaffe. Hon vet att jag köpt hem ett paket stinkbullar av en tillverkare som säger sig tillverka andra mammors mat. Trots att 7-åringen lydigt tuggat i sig sitt ägg, konstaterar hon att rum för köttbullar finns även i hennes mage. I rättvisans namn ger jag efter också här. Men samtidigt håller jag en liten predikan för mina döttrar om vilka tillsatsämnen bullarna innehåller, och att de inte är bra för kroppen. E621, E450, E451 och E322.

Jag pratar förstås för döva öron, men vad hade jag tänkt mig? Det är ju egentligen till mig själv jag pratar. Samtidigt lägger jag upp en plan om att frysa in åtminstone tre plåtar egenhändigt rullade köttbullar.

En längtan efter att vara en präktig mor finns där, men ibland kan man tilllåta sig en genväg. Vi äter inte stinkbullar varje dag, inte heller den behändiga snabbhamburgaren med bröd vitare än snö. Men ibland överraskar vardagen och slukar mig innan jag hunnit bygga upp försvaret. Kyl och frys borde ha fyllts, ugnen borde ha fått jobba. Men då valde vi att göra något roligare.

Ett val handlar det också om då jag serverar mina barn något färdigt förpackat från affären, som kommer färdigt förpackat från fabriken. Oftast väljer jag ändå annorlunda. Barnen kan inte förväntas ha vare sig kunskap eller viljestyrka att välja rätt. Tvärtom så väljer de gärna fel: vem vill inte känna av energikicken den generöst sockrade ketchupen erbjuder?

Däremot är det inte är mitt val vad mina barn serveras i dagis och skola. Jag väljer Kimitoön för dem, för att jag litar på att Kimitoön kan välja rätt. Men nu väljer man att ta in 50 procent hel- och halvfabrikat i skolköken för att spara i arbetstimmar.

Jag är övertygad om att personalen i skolköken är där för att laga mat och att de är duktiga på det. Varför kan de inte få fortsätta så?

Den som ska göra val för mina barn då jag inte själv är på plats har ett stort ansvar. Vill jag mata dem med E621, E450, E451 och E322 är det min sak. En hektisk småbarnsvardag berättigar ett sådant val, då och då. Men då det kör ihop sig skulle det kännas bra att veta att Kimitoön står bakom mig: att barnen har heimlaga i magen då de kommer hem.