Måttlig ”landeboom”
Intresset för att flytta till landsbygden har ökat, men de konkreta besluten är få, enligt expert.
Statsvetare Timo Aro är en ledande forskare inom områdes- och populationsutveckling i Finland.
I ett blogginlägg den här månaden tog han sig an den invecklade uppgiften att bena ut frågan på mångas läppar: Är landsbygdsboomen sanning eller myt?
Det korta, kanske otillfredsställande svaret är tvetydigt: ja och nej.
TALAR VI om pågående diskussioner och intresset för landsbygden, speciellt under det senaste halvåret, kan vi tala om en boom, säger Aro.
– På en retorisk nivå kan man gott se att trenden lutar positivt mot landsbygden. Men gällande verkliga beslut och konkret handlande ser bilden väldigt annorlunda ut.
Sant är att intresset för landsbygden ökat.
Myt är att sifforna precis matchar intresset.
OM EN jämför nettoinflyttningen mellan kommuner för 2019 och 2020 (januari–augusti), verkar småorterna i Egentliga Finland sett en ökning.
Till exempel i Nådendal har 102 fler personer flyttat in än bort i år, jämfört med 59 i fjol, en ökning på cirka 70 procent. I Reso är skillnaden ännu större: från en negativ nettoinflyttning på 23 personer år 2019 till en positiv nettoinflyttning på 182 personer i år.
Att bara jämföra två år är ändå kortsynt, säger Aro.
Men fem år då? Sedan 2015 pekar siffrorna på att alltfler unga vuxna flyttat från större till mindre städer.
Men de allra flesta, två tredjedelar, av de som flyttar i Finland flyttar ändå inom sin egen kommun.
Dessutom är både de absoluta och relativa siffrorna låga.
Bara 10 procent av flyttrörelser sker till landsbygdsorter. 90 procent sker fortfarande inom stadsområden och tätortskommuner.
VARFÖR pratar vi då om ett fenomen?
Corona är ett svar.
Enligt Timo Aro har läget fått många att tänka om gällande sin näromgivning. Utrymme, hälsa och säkerhet har åkt högt upp på listan av prioriteringar.
Den andra orsaken har ett längre, samhällspolitiskt tidsperspektiv och kopplar egentligen tillbaka till finanskrisen 2008.
– Decentralisering har funnits under ytan i årtionden och har längs åren gått under olika benämningar. Men på 2010-talet har en ny utveckling skett.
Finanskrisen 2008 lämnade efter sig en ekonomisk osäkerhet som tvingade flera att tänka om, i stil med idag.
JU MINDRE kommun desto mer märks flyttrörelser.
Fler möjligheter till boende spelar också in speciellt i småorter, säger Aro, med Reso som exempel.
Jobb är den andra faktorn. – Sedan 2015 har hela landet, och i synnerhet Egentliga Finland, haft fler arbetsplatser att erbjuda. Det här är exempel på en positiv strukturförändring där bättre ekonomi och fler jobb leder till att folk i högre grad vågar göra beslut om att flytta.
HÄR BLIR det relevant att prata om regionala skillnader.
I Egentliga Finland bor vi lite tätare och avstånden är lite kortare än i övriga delar av landet. Flyttrörelser som till exempel i östra Finland kan verka polariserande, märks inte lika mycket här.
Timo Aro menar att vi visst kan tala om en liten ändring i flyttrörelsen här, men begränsat.
– Vi pratar om väldigt små skalor.
FÖR DET mesta är pratet om en boom enligt Aro just det, prat.
– Diskussionen har gett upphov till missuppfattningar som inte motsvarar verkligheten.
Varför är det här dåligt?
– Folk utgår ofta från känsla när de fattar beslut. Om beslutet att flytta görs på basen av orealistiska förväntningar om till exempel bostadsmarknaden, kan det leda till att man blir fast med en bostad som är svår att få såld.
NÅGON radikal ändring i flyttrörelsen har alltså inte skett. Men enligt Timo Aro är det positiva att den nedgående spiralen för landsbygdsorter nu åtminstone saktat ner lite.
Om det är övergående kan Aro inte helt svara på.
– Det verkar som att pandemin kommer stanna längre än vi trodde. De frågorna förblir därför säkert viktiga i framtiden. Det här betyder att boendemiljöer måste anpassa sig till våra nya behov. Och det är en bra sak.
Aro tror också att små motströmmar som den här har möjlighet att sätta igång något större.
– Mest kommer skillnaden märkas i småstäder.