Vad händer sedan S:t Karins?
Den som rör sig i S:t Karins vet att flyttbilar inte är ovanliga och att det i vart och vartannat hörn byggs. Hallar, radhus, egnahemshus.
Ganska länge var också hela centrum en enda stor byggarbetsplats. Staden har med en beundransvärd målmedvetenhet, bokstavligen, jämnat sina fula betonghus med marken.
MED BULLER och bång revs Kaarinacenter, man byggde ett nytt torg och ett helt nytt stadshus med bibliotek och auditorium. Låt vara att fasaden mot Nylandsvägen delar åsikterna. Antingen drabbas man av trypofobi då man betraktar de håliga metallskivorna eller så tycker man att det skiftande ljuset i skymningen är snyggt.
Jag drabbas av trypofobi.
MEN DÅ JAG hör fotbollsdomaren vissla i sin visselpipa på fotbollsplanen intill mitt hem, då fylls jag av glädje. Varje dag fylls planerna av barn och unga. Deras föräldrar står och hänger vid plankanterna, tar en promenad i motionsspåret eller passar kanske på att spela ett parti tennis.
Dörren till ishallen öppnas och sluts. Kanske lite mer sällan än före corona, men ändå. Flickor med håret uppsatt i tajta knutar kommer dragande med sina väskor på hjul.
DET ÄR LIV och rörelse. Om kvällarna blandas koltrasten kvitter med ljudet av mopeder som buskör på industriområdet intill.
S:t Karins ser ut att kunna skaka av sig betongdammet från 1970- och 1980-talen. Daghem och skolor sväller av nya barn och tomterna går åt. Men finns det ambitioner på att vara något mer än en förort till Åbo? Vem är man, om man är en S:t Karinsbo?
OM TIO-TJUGO år kan vi fråga oss vad som hände sedan. Staden växer nu så det knakar men kommer S:t Karins att klara av att ta hand om sina invånare också? Kommer invånarna att ta hand om S:t Karins?
Tänjer den offentliga servicen i samma takt som de nya postlådorna dyker upp? Finns det utrymme för nya företag, skapas det arbetsplatser?
OCH FRAMFÖR allt, trivs man?
En del av ansvaret för det vilar på stadens kommande politiker (dagens ÅU sid 6–7). Resten är upp till dig och mig.