Biverkningarna – medicinens och ordens
Att berätta om det självupplevda är på samma gång att konkurrensutsätta det.
På sidan tretton i Kristina Sandbergs ”En ensam plats” är Pargas nämnt: ”Vi ska snart resa till England. När jag gjort terminens sista föredrag i Pargas, Finland. När junigrönskan bäddar in även vår övergivna trädgård i skönhet.”
Det var juni 2016 och Pargas första Bokdagar. Bland gästerna fanns Sirpa Kähkönen och Kristina Sandberg. De bearbetar på varsitt sätt historia, ideologi, samhällsutveckling och individuella öden.
Man kan läsa Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj som en skildring av välfärdsstaten Sverige – ur ett otippat perspektiv. Ur kakbakets, städningens och måltidsplaneringens perspektiv. Litteraturens specialitet är just det, att hitta nya perspektiv.
DE FÖRSTA sidorna i ”En ensam plats” berättar om en knöl som Kristina Sandberg känt av. Det har hon gjort ett litet tag redan. Men det är så mycket som sker i jobbet, och tiden med familjen vill hon värna om.
Undanflykten, fristen, ser sån ut. Motiveringen att beställa tid för undersökning är ungefär densamma. Och nu har vi tagit steget ut ur fiktionen, för där berättelsen har sitt upphov finns inte möjligheten att välja ett annat perspektiv. Tumörerna sitter där de sitter, de rubbas inte av en berättelse.
DET FINNS nästan en uppsjö av cancerlitteratur, och om alla som behandlats framgångsrikt ska skriva om det blir det fler och fler. Det kan finnas en sorts tröst i kvantiteten. Och för all del i dramaturgin: jag blev sjuk, jag blev frisk igen. Däremellan finns scenen: och jag kämpade.
Men retoriken kring (individens) kamp och krig mot svåra sjukdomar har mattats av. Det känns bra, inte minst för att det avspeglar en ny realism. För så många fler är prognoserna idag goda.
SANDBERGS SKILDRING handlar också om det svåra att skriva och tala om allvarlig sjukdom utanför en ingrodd klyschighet. Det är en orsak till att hon skrivit boken. Om en författare upptäcker ett område där gestaltningens precision går bet, då måste hen söka sig dit för att uppfinna den, och samtidigt känna på gränserna för fiktion och gestaltning. Och den sanning som finns i det självupplevda.
Men att berätta om det självupplevda är på samma gång att konkurrensutsätta det. Finns alltid nån som har något större och värre att komma med. Spik i foten! brukar vi som är lite äldre utbrista, som markering att vi märkt vart det barkar. (Yngre generationer får googla detta, jag kan nästan svära på att den klassiska sketchen toppar sökresultaten, och allt om hur man undviker blodförgiftning kommer först sen.)
MEN SJUKDOMAR skojar inte (och med Spik i foten! tänker jag på Skugges beramade sågning som jag inte talar mer om här). Den ensamma platsen som avses i boktiteln är det man inte kan fly ifrån. Sånt som saknar given utgång eller lösning. Det är platsen där man avvaktar och ser om medicinen verkar.
Boken handlar också om biverkningar, konkreta, dem man får av tuffa behandlingar. Men också bemötandets biverkningar. Att prata om sjukdom är eldfängt i en kultur som är fixerad vid hälsa som individuell prestation, och där tänkandet styrs av att tillvaron ses som en räcka uppdrag eller problem som har tydliga och uppnåeliga lösningar.
ÄR DU FRISK NU? kan den snabba frågan bli i en sån kontext, ibland med irriterade övertoner, ibland bara i naiv okänslighet. ”En ensam plats” tangerar också en bit medicinhistoria. För bara tjugo år sedan innebar den cancerform Sandberg drabbades av sannolikt ett mycket dystrare besked.
Vad ska jag säga dem som undrar om jag är frisk? frågar hon sin läkare till sist. Du ska säga att du blivit botad, svarar läkaren prompt. Det finns en medicinsk och en litterär precision i det ordvalet jag gärna tar till mig.