Häftig berättartalang i östnyländsk skäriskildring
BOKEN. Affärsmogulen Henrik Waldhoffer får upp ögonen för Malibu Beach-potentialen i ett gammalt sandtag i Östnyland.
Planerna på att förvandla strandstumpen till ett ingärdat lyxboende med extra allt tilltalar såväl ryska investerare som kommunalpolitiker.
Stadsdirektören i Borgå förbereder sig på ett sjumilakliv i karriären, gräddan från Eira och Grankulla är så gott som flyttklara och bulldozrarna i antågande när byborna plötsligt ställer butiksbussen på tvären och visar vad östnyländska skäribor går för.
Lokalprägeln är en viktig krydda i Mikael Crawfords tredje roman Den dansande ryssen. Man behöver ändå inte vara östnylänning för att känna igen sig i den värld han skildrar.
Platser där alla känner alla, där älgjakten engagerar, ungdomsföreningen har en medelålder på femtio och alkohol fungerar som smörjmedel, kitt och tändvätska, hittar man lite överallt i den finlandssvenska glesbygden.
Framförallt hittar man dem i litteraturen om den finlandssvenska glesbygden.
Bortsett från en lite otippad groda är det idel bekanta ingredienser Crawford svänger sig med i sin landsbygdsskildring. Och han svänger vilt! Mellan storkapital och backstugusittare, Swan 98:or och rostiga pråmar, grottmän och genusvetare, toxisk manlighet och kvinnlig brunst, dickpicks och spirande romantik.
CRAWFORDS bakgrund som ståuppkomiker märks i hanteringen av persongalleriet.
Han närmar sig sina gestalter ur ett konsekvent ovanifrånperspektiv; berättar med en scenhöjdens distans som gör det möjligt att skratta lite åt alla och allt. Skickligt demonstrerar han det dråpliga i bäste broder-kulturen bland bättre folk och fångar nyfikenhetens nyanser i det lilla samhället.
Kampen står mellan Waldhoffers visioner och livets gilla gång i byn och alldeles särskilt för den handfull bybor vars stugor ligger på den strand som nu ska förvandlas till ”Solvik – Malibu Beach i Östnyland”.
Pråmföraren Styrman, den permitterade lokalreportern Stigge och genusvetaren Tina bildar kärntruppen i motståndet mot kapitalet. Men byns varje Takolander, Nikander, Sjölander och Helander drar på sitt vis sitt strå till stacken.
För att inte tala om Monika som rattar sin butiksbuss så strategiskt.
DET ÄR GIVET att Crawfords hjärta bultar för byborna, men det hindrar honom inte från att understryka deras mindre smickrande sidor. De har kärvat fast i sina egenheter, tittar lite för mycket på Strömsö och alltför mycket på vad Strömsö åstadkommer hos grannen.
Än friskare driver Crawford med Waldhoffer vars intresse för ishockey, segling och stränder öster om Helsingfors osökt för tankarna till en viss välkänd affärsman utanför bokens pärmar.
Illa åtgången blir också Waldhoffers fifififinlandssvenska assistent Fidde som tror att Pusjkin är något man prenumererar på.
Och Crawford är heller inte nådig med stadsdirektören som upptäcker att hon tänder på Waldhoffer – till och med mer än hon tänder på att stänga byskolor.
Gemensamt för såväl giriga kapitalister som infödda lokalpatrioter är en påfallande pragmatisk inställning till rätt och fel.
Moralen är antingen hemsnickrad eller skräddarsydd, beroende på var på samhällsstegen man befinner sig. Lagen åberopas endast vid behov.
Däremellan är den till för att kringgås, exempelvis med båt, knytnävar eller ryska fixare.
CRAWFORD ÄR UTE efter att roa och gör ingen hemlighet av det. Hur road man blir är en annan femma.
Själv är jag lite mätt på lustigheter vaskade ur konstrasten mellan oborstad manlighet och genusmedvetenhet och jag längtar efter en landsbygdsskildring som förmår tränga igenom standardtroperna, som kanske rentav vågar skita i älgjakten och berätta om människor som människor och inte som utväxter av sin bygd.
Överlag är jag mer imponerad av Crawford som stilist än som humorist.
Småfiskar blir fågelmat då de ”för ett ödesdigert ögonblick hade glömt jantelagen och blänkt till i vattnet”, cyklande skvallerbyttor får väja för hål i asfalten på grund av konstansen i ”tjälens budget för att åstadkomma skador på vägarna” och byagården i den tynande byn är stor och rymlig, ”vilket är lite sorgligt när man tänker efter”.
Vigt vänder Crawford orden så de spritter och glimmar.
Han balanserar överdrifter mot understatements, besjälar allsköns futtigheter och benämner effektivt det tragikomiska i att leva och sträva.
I Crawfords formuleringsförmåga finns en kapacitet och en lustfylld djärvhet som överglänser såväl bokens intrig som dess stereotypa humor.
I CRAWFORDS formuleringsförmåga finns en kapacitet och en lustfylld djärvhet som överglänser såväl bokens intrig som dess stereotypa humor.
I den Dansande ryssen blir denna styrka närmast en black om foten. Ur spänningssynvinkel blir det onödigt mycket konstfullt trassel på intrigtråden, och humorn laddas stundtals med så många nivåer av underfundighet att skrattet går vilse. Omvänt fördunklas rent frödingska ögonblick av plumpt smolk.
Det är någonting som skär i mötet mellan den uppenbara föresatsen att underhålla och den likaså uppenbara berättarförmågan som tycks vilja leva sitt eget liv.
Nästa gång hoppas jag att Crawford nöjer sig med att bara berätta och se vart det bär.