Minnet av proceduren (är en knapp)

Du vet inte hur många unga som är rädda för nålar, säger sköterskan till mig. En förtrolig stämning råder i vaccinationsbåset där jag får mitt andra stick.

Jag brukar heller aldrig titta på nålen som sticker mig, jag minns barndomens vaccinationer och hur ont de gjorde. Så jag blundar. Vi skolbarn stod på rad och tant A som var ortens hälsosyster gick frejdigt lös på oss med sprutan.

SANNOLIKT FIKTION, detta minne. En smart polis skulle fråga om det var i benet eller armen som tant A pickade, det skulle jag inte kunna svara på. Men ont gjorde det!

Ont gör det inte nu. Inte det minsta. Och som minne av proceduren får jag en knapp där det står ”Jag tog vaccinet, ta du också!” tillsammans med ett hjärta.

NU HAR JAG tre knappar som kan berätta något om var jag står: vaccinknappen, en med texten ”I love (=hjärta) public libraries”, en med en bild av Minna Canth. Den sista utan hjärtsymbol, givetvis. Om man nödvändigtvis ville tillägga något där skulle det bli en bild av en hjärna, men det skulle föra lite fel det också. Hjärtlös var hon ju inte.

Kvinnors position i samhället är Canths specialitet, målet för hennes skoningslöst vassa penna. Om någon skrivit fram rådande strukturer till beskådande var det hon. Vissa annars vidsynta i tidens bildade skikt blev skakis och varnade sina döttrar för henne.

MEN JUST NU läser jag inte Canth utan en annan finländsk författare som delvis delar tematik. Gurli Lindén debuterade hundra år efter att Minna Canth gjort sig ett namn som tidningsskribent, presssen var Canths första plattform.

Gurli Lindéns allra första bok heter ”Resa sig”, det är en diktsamling som kom ut på Författarnas Andelslag som bildades samma år, 1973. Nu läser jag ”Första damernas” som utkom sex år senare.

DEN BESKRIVER med all önskvärd tydlighet hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var för en ung kvinna att stiga ut ur den sociala miljö hon fötts in i, särskilt om hon inte fått utbildning. När mer avancerad skolgång för alla öppnades var det en annan sak, men i ”Första damernas” (som startar i ett finländskt 50-tal) fimpar småbrukarmentaliteten såna drömmar.

Det är en form av realism, förstås. Vad hade man om man inte höll fast vid torvan? I skildringen tar den unga kvinnan upp potatis, ser hur andra ungdomar stiger på bussen in till stan och läroverket. Men dit längtar hon inte.

JAG LÄSER ”Första damernas” om igen för att jag nyss läst andras läsningar av den, Åsa Stenwalls i essäsamlingen ”Hur flickor blir kloka” (1987) och Matilda Södergran i en essä i tidskiften Kritiker, som utkommer i Sverige, men vars nummer 57-58 (2020) ägnas finlandsvensk litteratur och kritik.

Bägge har lämnat sin österbottniska miljö permanent genom utbildning och yrkesinriktning. Det är de inte ensamma om, förstås. Jag är ganska tagen av att Matilda Södergran fastnar för Gurli Lindén, min fördomsfulla uppfattning om yngre generationers skribenter är att de intresserar sig för saker som ligger närmare i tid. Att ha fel kan vara skönt.

I SIN NYASTE essäsamling ”Ta plats” (2020) skriver Åsa Stenwall om ett återvändande – som sker mest i litteraturen, läsande, skrivande. Det självbiografiska skrivandets våndor och vådor tar hon också upp. Att minnas är en process som vi bara tror att vi kontrollerar. Den som skrivit ner något ”som det var” ser att man ofta går efter en opålitlig kompass.

Det är inte heller minnet vi är ute efter, det är erfarenheten. I sin känsliga text om återvändande, om hemvändaren, använder Matilda Södergran just det ordet. Gurli Lindéns bok tvinnar utanförskapets perspektiv tätt ihop med den tillskrivna platsens erfarenheter.

Det är en kombination som hjälper oss att hitta de användbara frågorna.

● Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.