Sune, Sune och Sune igen
FILMEN. Dagarna före midsommar gör Sophie (förtjusande Lily Wahlsteen) slut med Sune (flicktjusaren Elis Gert). ”Sune – uppdrag midsommar” är regisserad av debutanten Erland Beskow och berättar om hur viktigt det är för familjen Andersson att ordna alla tiders midsommarfirande.
Sune måste kunna vinna Sophies hjärta på nytt och hans storasyster (Tea Stjärne) gör allt för att hjälpa Sune och parallellt förhindra mammas (Sissela Benn) och pappas (Fredrik Hallgren) skilsmässa. I sista delen av nya Sune-trilogin (tidigare ”Sune vs. Sune” och ”Sune bestman”).
FAMILJEN ANDERSSON har ärvt en stuga i Myshult, plus en tredjedel av byn. I Myshult ska det firas; men i byn är det förbjudet att ens nämna ordet midsommar.
Varför? A är sagt men inte B. Hinder konstrueras och hinder övervinns, och konflikterna är – konstruerade. Missförstånden är många och många drar sina slutsatser utifrån vad de tror sig ha hört.
SOMMAR OCH SOL, en idyllisk by vid havet och trevliga och skickliga skådespelare räddar filmen. Trevligast och skickligast, fortfarande, är lillebror Håkan (Baxter Renman) han med den vidunderliga fantasin och de smarta replikerna. (”Men jag är ju bara ett barn”).
Filmen är en familjefilm. Lågstadiebarnen får till exempel en inblick i vad diabetes är och att flickan i byn i Sunes ålder har två mammor (som träter och som är det hittills outtalade B).
Barn i Sunes ålder finner säkert Sune engagerande, vuxna irriteras på den slarvigt skrivna berättelsen, ett manus med lam handling och ett missbruk eller en feltolkning av den klassiska dramaturgin.
Spänning antyds men utvecklas vårdslöst. Man får inte underskatta familjefilmen som genre. Men solen skiner och det är svensk sommar. Dråpliga situationer och slapstick; somt är roligt annat är nåja eller inte så trovärdigt.
SUNE OCH HANS syskon har sett för många romantiska komedier. Sunes (och filmens) problem är att han tänker för mycket på sig själv och på vad han vill. Han kommer inte på tanken att fråga vad andra (Sophie) vill; i klartext, han bjuder på ostron och champagne när den tillbedda vill ha pizza och läsk.
”Sune är alltför mycket och allt ska ske på hans sätt” konstaterar Sophie som också ämnar fira solståndet i Myshult med sin familj.
Visst är birollerna fina. Att per trickfilmningar klistra in Sune och Sophie i ”riktiga” filmscener typ ”Notting Hill”; är det roligt eller snyggt?
I de tidigare filmerna var knepen snygga och överraskande och därmed roliga. De av Jon Holmberg regisserade filmerna hade som varumärke frisk galenskap och sunt vansinne; Erland Beskow är för försiktig. För mycket tomgång. Personregin är perfekt; skådespelarna är ju vana vid sina karaktärer.
Man får inte underskatta familjefilmen som genre. Men solen skiner och det är svensk sommar. Dråpliga situationer och slapstick; somt är roligt annat är nåja eller inte så trovärdigt.