Re-kreation och andhämtning

Under det långa vinterhalvåret med dess ständiga krav på prestationer är vi många som blickar fram emot en härlig sommar då man kan gå barfota, är fri och får vila ut. Denna längtan efter sommartid har inte minst varit påtaglig under den gångna pandemivintern, med de omställningar och utmaningar den inneburit.

Samtidigt som sommartiden är en specifik period under året kan ”sommartid” i mer symbolisk mening också förstås som ett positivt tillstånd fyllt av liv, värme och ljus.

Ett ord som ofta förknippas med sommaren är rekreation. I ordets vardagliga mening betyder det vila, förströelse och avkoppling. Samtidigt kan rekreation också tillskrivas den djupare innebörden att få återskapas som människa; en ”re-kreation” i likhet med naturens återskapelse efter den långa, mörka och kalla vintern.

En central aspekt och förutsättning för rekreation är andhämtning. Också detta ord är samtidigt flertydigt. I mer allmän mening handlar andhämtning om att ta en paus för att hämta andan. På ett teologiskt plan kan samtidigt andhämtning syfta på att stilla sig och ge Anden rum att skapa nytt liv.

Vardagsspråket återspeglar en större teologisk verklighet som visar på Guds omsorg. Sommaren blir här en påminnelse om att allt har sin början i nåden, det vill säga i Guds gåva, och att det är i Kristus vi lever, verkar och är till.

Den djupare betydelsen av rekreation har beskrivits av teologer i äldre tider. En av dem var Irenaeus av Lyon (ca. 130–202) som talar om skapelsens återställelse (recapitulatio) där Gud skapar nytt genom Kristus och den helige Ande. Re-kreationen återspeglas också cirkulärt i kyrkoåret där tiden efter pingst huvudsakligen sammanfaller med den gröna liturgiska färgen som symboliserar andlig växt.

Denna ”gröna tid” i kyrkan sträcker sig ända fram till advent (ankomst), då det cykliska skeendet genom Jesu födelse åter tar sin början. Det vardagliga och teologiska sammanflätas i tid och rum.

Sommartiden kan ibland vändas till något kravfyllt. Rekreation blir då något som vi själva måste ”göra” vid sidan om allt annat, under de få sommarveckor vi har till förfogande. Andhämtning blir andfåddhet och sommaren stannar utanför fönstret. Naturen och dess gång kan här påminna oss om Guds gåva och att allt vi egentligen behöver göra är att ta emot.

Sus av vind i träden vajar, skymningsljus i lunden, stunden.

Vatten porlar, himlen sorlar liv och nådens droppar.

Vattenranden vandrar stranden, fram och formar mönster.

Fram och åter, skrattar, gråter, ljus från himlens fönster.

Trädens grenar, markens stenar, hav och land, en stilla strand.

Morgonljus och gryningsbrus, själv vilar jag i Faderns hand.