En hand för skeppet, en för dig själv
Nu är det länge sedan jag nuddat vid en främlings hand.
Men rör inte vid mina fingrar! säger hon bestämt. Hon som talar är en ganska spinkig tjej i rätt obestämbar ålder. Hon har nyss frågat om jag har en euro att avvara.
Jag har precis kommit ut från biblioteket, stannar på trappan för att plocka av mig munskyddet och få på mig solglasögonen. Solen dundrar på från en klarblå också denna dag.
Men innan jag hunnit bli redo att kasta mig ut bland andra fotgängare får vi ögonkontakt och hon avfyrar sin fråga.
DE SOM TIDIGARE tiggde i gathörnen försvann som genom ett trollslag efter den första nedstängningen, då gatorna var folktomma och människor uppmanades att inte röra vid mynt och sedlar i onödan – det vill säga överhuvudtaget.
Hur gick det för de romska tiggarna? Och för alla dem som glömdes bort när samhället gick in i en kris. Förstår vi att fråga efter dem, eller har prövningarna gjort oss helt förstenade?
NÄR NÅGON på gatan ber en om en peng känns det på sätt och vis som om vi var tillbaka i det normala (fast jag har svurit på att sluta använda uttrycket, för att det oftast bara sopar vägen slät igen och alla viktiga erfarenheter under mattan ).
Hon behöver en bussbiljett, det är det vanliga. Jag måste svalka av mig, säger hon, och bussen är det som fungerar. Det är väl en bra idé, tänker jag. Och då jag precis ska släppa ner fem tjugocentare i näven på henne säger hon det: Rör inte mina fingrar!
Jag har för all del nyss rört vid slantarna, men kanske det inte räknas.
FÅR DEN SOM tigger om en euro ha sådana förbehåll? Varför inte? För vilken överhöghet i förhållande till den här personen köper jag mig för priset av en så liten slant? Eller en större, om jag gav en tia? Svarar man uppriktigt på en sån fråga framstår man lätt i en konstig dager.
Kanske tänkte hon på mig, prövar jag senare, att jag skulle akta mig för att nudda hennes händer för att inte smittas på den vägen.
Men så var det nog inte. Tonfallet innehöll inte det. Och vad skulle jag själv mena om jag sa detsamma? Att se sig själv som potentiell smittohärd är svårt, men efter pandemierfarenheten borde det ju ingå i vår repertoar.
NU ÄR DET länge sedan jag nuddat vid en främlings hand eller presenterat mig med handslag. Kommer sådant nånsin att spontant komma tillbaka?
Ser man ens människor som håller varann i hand längre? Vuxna och barn, hjärtevänner, älskande par? Eller helt händelsevis, inunder ett paraply, som Nils Ferlin en gång sa det i en dikt.
Min pappa citerade ofta Ferlin, han uppskattade de lediga rimmen och blicken för det sociala. Jag minns när jag tog hans hand för sista gången, i dagarna måste det vara ganska precis för trettiotvå och ett halvt år sedan. Jag kommer ihåg hur det kändes, hans lite torra fingertoppar och att greppet var fast fastän han var sjuk.
MAN MINNS ju händer. Och att mina egna en gång gick att lita på när jag drog upp min kompis då vi mot ett uttryckligt förbud hade hoppat på isflaken nere vid ån.
Förfäderna som hade sjöfartsanknytning visste också hur kompetensen och ansvarsfördelningen satt i händerna. One hand for the ship, one for yourself, sa de, en rekommendation som kan gälla på landbacken också, i överförd bemärkelse.
MEN FINAST hand i hand gick jag på stan med ett kärt barn jag ibland hämtade på förskolan. Vi pratade alltid på om stort och smått, och blev det tyst för några sekunder skrattade vi bara och slängde med armarna, högst desamma vi höll i hand med. Alla som hämtat barn på förskolan vet hur det fungerar.
Då regnade nya samtalsämnen genast ner över oss. De dök ner på oss från himlen.
● Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.