Tidskriften – litteraturens osexiga och oumbärliga pollinerare
TIDSKRIFTEN. Tidskrifter är som humlor. De påträffas lite varstans, på balkonger och ängar, men också i skrevorna längst ut i havsbandet. Hur de kommer dit är ett mysterium. Att de där bulliga kropparna alls kan flyga är ett trots mot naturlagarna. Att de kan ta sig så långt och att de dessutom är så effektiva i sin tystlåtet envetna omsorg om alltings fortbestånd är något av ett under.
Tidskriftsfloran i Svenskfinland trotsar, om inte naturlagarna så åtminstone de ekonomiska realiteterna. Med ett minimum av medel stretar tidskrifterna på. Merparten är långt ifrån strömlinjeformade och de borrar ner hela skallen i sina specialområden om det behövs. De har rum för det ordrika, osexiga, famlande, traditionella, experimentella, dammiga och trevande. Tidskrifternas perspektiv är oumbärliga, inte minst för en levande och mångsidig litteratur. De är ett gäng anspråkslösa pollinerare som bär omsorg om dess fortlevnad.
JUST OMSORG är, vid sidan om revolt, temat för ett finlandssvenskt specialnummer av den anrika tvärnordiska tidskriften Kritiker. Numret, som redigerats av HU-doktoranderna Kaneli Johansson och Valter Sandell, ger ett fräscht, brokigt och väldigt tidsenligt perspektiv på den finlandssvenska litteraturen.
Revolten som avses är postpolitisk – en förändringspotential bortom ”ismer” och partiprogram. Omsorgen är det mellanmänskliga kittet, relationerna som får allt att rulla. De som en gång var rätt självklara men plötsligt blivit ett trots, kanske rentav en revolt, i en tid av nyttomaximering.
Numret erbjuder ett fönster mot det finlandssvenska för en nordisk publik, men avsäger sig förpliktelser. Det är med ”lite svalkande likgiltighet” som Johansson och Sandell tar sig an sitt objekt. Skribenterna har fritt fått tolka och förvalta det givna temat. Maximerat utrymme för individen är dock vår tids mesta ”ism”. Utgångspunkten känns inte nödvändigtvis så revolutionär.
FÖGA FÖRVÅNANDE har mumintrollen hittat in även i denna exposé. Tove Jansson får agera avstamp både för Mikael Brunilas teoritunga reflektion kring skillnaderna mellan post- och transhumanismen och Mathias Wågs analys av de bjärta kontrasterna mellan den kommersiella ”muminvaran” som förvaltas av Moomin Characters och det livsfilosofiska ”muminvarat” som lever vidare i Janssons böcker.
Henry Parland och Mirjam Tuominen är författare som verkligen haft ett andra genombrott på senare år med nyutgåvor och växande forskningsintresse. Med fog, visar de insiktsfulla läsningarna i Kritiker. Anna Tomi diskuterar litteraturen som fotografi med utgångspunkt i Parlands Sönder och Ylva Perera ser revolten förkroppsligas i spädbarnet hos antifascisten Tuominen.
Mer överraskande men minst lika intressant är Mathilda Södergrans
Med ett minimum av medel stretar tidskrifterna på. Merparten är långt ifrån strömlinjeformade och de borrar ner hela skallen i sina specialområden om det behövs.
läsning av Gurli Lindéns roman Första damernas, där klass, plats och hemvändarerfarenhet problematiseras med en finess som kanonbildarna borde hörsamma.
GEMENSAMT för samtliga läsningar i numret är en växelverkan mellan personlig erfarenhet, litteratur och teori. De inbördes tyngdpunkterna skiftar, men hållpunkterna är legio. Primärtexterna och de teoretiska resonemangen korsklipps av allt från ultraljud till förlorade vänner. Det kan ge puls, nerv och tyngd, men också bli manierat.
Det fräschaste i helheten är de skönlitterära bidragen. Det är poesi hela vägen. Och ny poesi. Som en öppning mot det nordiska serveras dikter av Alexandra Harald i norsk översättning, Adrian Perera på danska och Lina Bonde i en komplett metamorfos från Nykarlebydialekt till standardsvenska och slutligen nordnorskt tromsmål. De skönlitterära bidragen är okommenterade. Läsaren får själv fundera över vad språkdräkten gör med en diktkropp.
Generellt får den nya litteraturen glädjande mycket utrymme i numret där även grafiska romaner, litteratur på sociala medier och EvaStina Byggmästars nya skymningston dryftas.
FINSK TIDSKRIFTS litteraturnummer är vid det här laget tradition och snudd på institution, med rötter från 90-talet. Numera serveras läsaren ett digert paket, lagom till högsommaren, med översikter över poesi-, prosa- och barnboksutgivningen på svenska i Finland, en författaressä och en dryg handfull litteraturrelaterade essäer och recensioner.
I år har chefredaktören Hanna Lindberg dukat upp med initierade och inspirerande texter om bland annat stortjuven Lasse-Majas litterära förvandlingar, poesididaktik och fejden kring Edith Södergrans Septemberlyran. Vi får också en inblick i källorna och processerna bakom författaren Heidi von Wrights skapande, aktuell som nominerad till nordiska rådets litteraturpris.
ÖVERSIKTEN ÄR en genre som är lika viktig som den är svår. För den som ägnar sig åt litteratur professionellt är den typens samlade överblickar oerhört värdefulla som ingångar, checklistor och avstamp för tanken.
Att de också ska fungera som texter i sin egen rätt kräver att man väljer tyngdpunkt och perspektiv, framhäver det centrala, men utan att förvränga. Och utan att hemfalla åt blott och bart uppräkningar. Samtliga tre översikter i årets litteraturnummer klarar uppgiften med bravur.
Maria Lassén-Seger betecknar den finlandssvenska prosans 2020 som kärlekens, debutanternas och manlighetens år. Jenny Jarlsdotter Wikström går i dialog med fjolårets poesiutgivning med frågan om vad vi behöver alfabetet för ögonen. Även om poesi inte ska behöva vara behövd är det inte irrelevant att reflektera över dess mening, och det är vad Jarlsdotter Wikström lyckas göra i sin översikt.
Mia Österlund visar på barnlitteraturens centrala roll som etisk och estetisk banbrytare inom finlandssvensk kultur. I barnlitteraturen dryftas akuta, såriga frågor som klimatförändring och representation. Här kan bild, text, barndom, vuxenhet, språk och joller nötas och mötas och växa.
Detta bådar gott för framtiden. Det bästa sättet att försäkra sig om att det också finns reflekterande och pollinerande tidskrifter kvar i den framtiden är att läsa tidskrifter. De må vara ihärdiga, men de är inte odödliga. De kräver vår omsorg.