Demokratins nödingång
Den berömda Brundtland-kommissionen, som tog fram den första definitionen av hållbar utveckling år 1987, tog det för givet att demokratin är den enda vägen för att omställningen ska bli av. Också Rio-konferensen 1992 satte stort hopp på en stärkt politisk styrning.
Trots en uppsjö av kunskap har har vi ännu inte – ungefär 30 år därefter – hejdat det massiva artutdöendet, fått ordning klimatet eller fasat ut de farligaste kemikalierna från våra samhällen. Om alla skulle leva som oss skulle världen förbruka 3 planeters naturresurser årligen.
Kommer det att vara möjligt att uppnå en politisk majoritet för de radikala förändringar som behövs för att lösa den ekologiska krisen?
I FRANKRIKE skapades proteströrelsen Gula Västarna som en motreaktion till höjda bensinskatter. I Sverige bildades Bensinupproret som en följt av (upplevda) ökade bensinkostnader. I Schweiz röstade en knapp majoritet nyligen nej till en rad radikala klimatförslag och förbudet mot flertalet pesticider.
Det tycks fortfarande finnas en underliggande oro om att en ambitiös politik för hållbarhet skulle vara ett hot mot levnadsstandarden och ekonomin, samt att frukterna av en sådan politik kunde skördas först i en avlägsen framtid.
Många har anklagat dessa motrörelser för att vara oinformerade eller outbildade. Det är en alltför ytlig förklaring. I själva verket kan många sympatisera med att det inte kan åligga lågbemedlade på landsbygden att betala för de urbana lyxkonsumenternas ekologiska skuld. Utan en socialt rättvis omställning, ingen bred, folklig legitimitet.
I AVSAKNADEN av en politik som värnar social rättvisa i omställningen, är det rimligt att fråga sig om demokratins sedvanliga verktyg – att rösta, uttrycka sig och organisera sig i föreningar – kommer att räcka till.
När Greta Thunberg satte sig utanför riksdagen i augusti 2018 och skolkade från skolan, var hennes budskap att politiker måste lyssna på vetenskapen. Aktiviströrelsen Extinction Rebellion har i sin tur med samma frågeställningar väckt uppståndelse för att stoppa trafiken i många storstäder såsom Stockholm och Helsingfors.
Det finns skäl att i större grad uppskatta aktivister som dessa.
CIVIL OLYDNAD har alltid varit ett vapen i folkrörelsernas arsenal. Det har använts av Jesus, Martin Luther, Marion Wallace Dunlop, Mahatma Gandhi, Rosa Parks och Nelson Mandela. Vapnet har inte sällan haft en stark slagkraft vare sig det handlat om frihet från religiöst förtryck, kvinnokamp, icke-våldsamt uppror mot kolonimakter eller vägran att bli behandlad som en andra klassens medborgare på grund av hudfärg.
I grunden utmanar civil olydnad legitimiteten i det rådande rättssystemet. Hur kan det vara möjligt att miljardärer har laglig rätt att investera i fossila energiföretag i frånvaron av internationell ekocidlagstiftning medan aktivister som fredligt stoppat trafikflödet under en dag får häftiga bötessummor?
Civil olydnad förflyttar så sakteligen bevisbördan om de lyckas få folkligt medhåll. En dag anklagas fredagsstrejkare för att riskera dåliga vitsord i skolan. En annan dag riktas frågorna till de makthavare som med öppna ögon och mot bättre vetande fortsätter att godkänna utvidgad fossil verksamhet.
Kommer det att vara möjligt att uppnå en politisk majoritet för de radikala förändringar som behövs för att lösa den ekologiska krisen?
EN FUNGERANDE demokrati måste vara kapabel att möta den förtvivlan och ilska som människor känner och rentav kan ge uttryck för genom att bryta mot lagen. Civil olydnad ger på det sättet syre till demokratin, inte som en nödutgång men en nödingång.
Det mod den kräver av människor som lugnt och sakligt talar för det ekologiska konkursboet, bortom själviska mål, bör i högre grad uppskattas.
En välvillig och fredlig civil olydnad måste ses som ett yttersta uttryck för den ständiga prövningen av lagens moraliska legitimitet och i slutändan uppdateringen av vår civilisation.