Marknaden – som den ser ut i dag

Många med mig, som inte har den välutvecklade spatialförmåga som krävs för att handla på en superdupermarket, upplever stora varuhus som katastrofområden.

En dag behöver jag någonting som är lättast att köpa i städseöppna jätteaffären nära koloniträdgårdarna. Där är jag inte ofta kund, för jag känner mig inte väl till mods i så stora sammanhang. Fast man inte vill enskilda kunder illa känns allt där för mycket och för stort.

Enda sättet att klara sig är att från början veta precis vad man ska, ta det och försvinna. Den här gången köpte jag bara ett litet kålhuvud, en bit ost och en tidning utanför listan, det måste ses som en seger.

Och äpplena jag köpte var inte vägda som saltgurka så som det en gång hänt. Det måste bero på synen, en defekt i ögats lins som gör att fingret landar lite fel på vågautomaten. Man borde kolla vad det står på displayen förstås, men många med mig, som inte har den välutvecklade spatialförmåga som krävs för att handla på en superdupermarket upplever stora varuhus som katastrofområden.

VI BLIR VÅLDSAMT stressade. En gång möttes jag i IKEA-farstun av en glättig person som frågade om jag ville bli medlem av IKEA-familjen. Jag tackade skräckslaget nej.

Berättar man om detta tycker folk att man gör sig till. För så här ser marknaden ut i dag – som en röst i en kundtjänst en gång sa till mig när jag ringde om en sak jag fann orättvis. Och jag vet: det finns de som tycker att det är ett sant nöje att handla där allt är stort.

Om det inte passar kan jag ju handla nån annanstans. Det gör jag också. Under de förflutna långa månaderna med restriktioner har närbutiken, vars planlösning jag kan, och dess omsorger varit en glädje och en livlina.

Jag tycker också att det kan kännas bra att brödhyllan gapar tom om jag kommer till affären sent på kvällen, det betyder att svinnet är hanterbart. Jag brukar ta lite illa vid mig är man presenterar siffror på bortkastad mat per capita. Fast jag kan bättra mig känner jag mig orättvist utpekad.

AFFÄRSKEDJORNA är själva inte transparenta när det gäller svinn, siffran landar på kunderna. Jag tänker att det i framtiden borde bli obligatoriskt för företagen att vara öppna med vad som går förlorat av varorna, att det kan bli en konkurrensfördel att visa att man inte har svinn.

Nu klarade jag mig i alla fall helskinnad från storbutiken, och mellanrumsborstarna kom med ända hem. De rekommenderas med eftertryck av tandhygienisterna, vilkas råd jag lyder, och de hör till de varor som lättast försvinner i den blinda fläcken som uppstår om man ställer sig oproffsigt när man ska packa varorna i stormarkanden.

MAN BORDE GÅ på kurs för att lära sig packa varor effektivt under andras värderande blickar. Mellanrumsborstarna och påsarna med torkad oregano är det som mest frekvent blir kvar i butiken, ser ni några såna övergivna förpackningar kan de vara mina. Eller någon annans, nån som har lika svårt att fokusera i utbudet av grejer och intryck. Vi som är för svaga för att handla, helt enkelt.

Vad jag vill med denna harang är inte att tjata gammalt tjat, eller att önska att allting vore mysigt och gulligt, utan ett framföra en undran om det kanske finns en diagnos för den som tycker att det är svårt att handla förnödenheter i stor butik. Lite av samma stress kan uppstå i näthandel, det är försökt, om nån tänkte föreslå det.

Förstås – man får leva med den, den banala åkomman att inte vilja gå till butiken. Vi som har den är också oemottagliga för reklamen som skriker om gryn och tvål och köttbullar och gräsklippare. Vi tänker: USCH, dit vill vi inte gå.

Som grupp är vi försumbara för marknaden – som den ser ut i dag. Vi lever också lite billigare.

● Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.