”Får man ta hunden med sig till himlen?”

Frågan ställs till sångaren Hasse Andersson i sången ”Änglahund”. Mannen som ställer frågan betonar att den är ärlig och att han menar varje ord.

Hunden är känd som människans bästa vän. Och det finns ju hund- och kattmänniskor, liksom hästmänniskor och så vidare.

Många av oss är fascinerade av djurvärlden, och jag tror att vi är fler än en eller två som även fått nya människor som vänner och bekanta genom djuren. Ett sådant möte sker när man börjar prata med hundägare som är ute på promenad.

SJÄLV HAR JAG ALLTID bott i höghus, så det är mest hundar och katter jag träffat ute på gården eller i trappuppgången. Men det fanns dock en liten gård med olika boskapsdjur i närheten av vår skola. Då det blev rast efter skollunchen, tog vi med oss knäckebröd till fåren, samtidigt som vi passade på att få baggen Thorleif att börja stångas mot handflatan.

Människans ansvar är att värna om djur och växtriket.

Någon har sagt att för en hundägare är den egna hunden viktigast - och det är fint om det är så, för då tar man bäst hand om denne. Och samma gäller naturligtvis katter och alla andra djur.

Själv har jag inga sällskapsdjur att ta hand om, men är jag ute på en promenad så händer det att hundar kommer fram till mig jag tror att de känner på sig att jag tycker om djur.

DJUR GER OSS människor oerhört mycket, inte bara ull och mjölk, utan även sällskap och många goda skratt.

Men hur är det då - får man åter träffa sina lurviga vänner efter detta liv? Det finns olika tankegångar kring detta, då Bibeln inte ger något direkt svar på frågan, trots att det i bibliska berättelser kryllar av djur – allt ifrån gräshoppor till oxar. För Gud är ingenting omöjligt.

Jag började verkligen tänka på frågan då jag läste om att enligt självaste Martin Luther finns det inga som helst hinder för en sällskapshund att göra sin matte och husse sällskap även bortom tid och rum.

VI MÄNNISKOR har vägen, sanningen och livet i Kristus, och får starkt lita på frälsningen i Kristi död och uppståndelse, där också vi har vår uppståndelse.

Men hur är det med våra sällskapsdjur? Vi vet inte, men det kan mycket väl hända, att de djur som egentligen blivit våra familjemedlemmar här på jorden också får göra oss sällskap också i evigheten. Vi får vänta och se, men hur det än blir, får vi be om att Guds vilja sker – för den är god.

Eller som Bibeln uttrycker det, Herren är vår Herde – och därmed skall ingenting fattas oss!