Att bli en skrivande människa
”Jag har aldrig tänkt på dig som en skrivande människa”, sade en vän åt mig häromdagen när någon tidigare kolumn kom på tal. Jag blev väldigt glad och positivt överraskad, eftersom jag hade nog knappast sett mig själv heller som en skrivande person när jag inledde skrivandet av dessa kolumner för två och ett halvt år sedan.
ATT vara en skrivande människa är ju i och för sig en nödvändig förutsättning för att vara verksam inom den akademiska världen, men den akademiska skrivprocessen skiljer sig ganska markant från kolumnformatet.
NÄR vi inom naturvetenskaperna och tekniken skriver vetenskapliga uppsatser så fokuseras ju skrivprocessen väldigt långt på att beskriva de teoretiskt och experimentellt uppnådda resultaten så neutralt och objektivt som möjligt. Analysen baseras på fakta och deduktion. Subjektiva värderingar och personliga reflektioner saknas helt och hållet. Ingen vill läsa sådant i en vetenskaplig uppsats.
DÄRFÖR trodde jag heller inte att kolumnskrivandet skulle förvandla mitt eget tänkande. Att skriva kolumner blev dock mycket personligt. Alla reflekterar vi över saker som på något sätt har berör oss, både smått och stort. Att skriva kolumner gav mig en möjlighet att uttrycka tankar kring de saker som berör mig och mitt privata liv. Saker jag har gått och grunnat på inom vetenskapen eller hur människor förhåller sig till vetenskapen har varit ett genomgående tema, trots att jag också skrivit om personliga tankar som inte haft med vetenskap att göra. Att verbalisera och generalisera mina egna tankar och reflektioner så att de förhoppningsvis har ett värde även åt andra blev väldigt givande!
DET akademiska författarskapet mäts numera väldigt noga. Uppsatsens egenvärde efter att den publicerats och kommunicerats via konferenser räcker numera inte riktigt till. Bibliometriska mätare har utvecklats och utvecklas för att följa upp vilken genomslagskraft en enskild uppsats, författare eller ett större samfund som en fakultet eller universitet har. Rankinglistor görs upp, delvis på basen av dessa mätare, och används vid tilldelning av forskningsmedel (på universitetsnivå) och tillsättning av tjänster.
ATT följa upp genomslagskraften på en tanke i kolumnform är ju inte relevant, men den feedback jag har fått har både förvånat och värmt. Den oväntade och spontana feedbacken värmer mest. Som exempelvis den kommentar denna kolumn tar ansats från. Feedbacken från Maria från Västerbotten som också väntade på sentransplantation och funderade ifall det finns hopp för att hennes fot kan rehabiliteras? Vänner, kollegor och obekanta människor som har fått en ahaupplevelse av något jag kanske flyktigt har skrivit ner har gett mig mycket att förundras över.
JAG har också lärt mig att den vetenskapliga kommunikationen fungerar bättre då jag verbaliserar mina tankar på ett enklare och tydligare sätt. Detta har jag nytta av då jag själv formulerar forskningsfrågor eller hjälper mina doktorander och postdoktorala forskare att formulera sina egna forskningsfrågor. En tydligare berättelse fungerar ibland bättre för mottagaren. Utvärderare kommer ju ofta från lite andra områden och måste därför göras förståeliga.
JAG har också fått respons som har gett mig orsak att tänka till ordentligt. Respons som har lyft upp aspekter som jag inte reflekterat så mycket kring. Bland annat frågor kring klimatet och pandemin väcker ibland starka åsikter. Åsikter som kan debatteras och diskuteras på många olika sätt. Jag har bland annat fått feedback att vara en vetenskaplig mobbare då jag inte vill ta till mig av åsiktsyttringar som vid granskning inte håller måttet för annat än åsikter. Jag har kommit att fundera mycket kring hur jag borde eller inte borde bemöta åsikter som saknar bakgrund inom forskningsvärlden.
VETENSKAPSIDKARE tenderar ju att tänka och kommunicera på det vetenskapligt långsamma sättet som gör en debatt på sociala medier ibland ter sig problematisk. Det står mig klart att en lämplig kombination av naturvetenskaplig- och humanvetenskaplig bakgrund är till nytta i situationer då vetenskap konfronteras med åsikter. Här finns säkert en möjlighet till ökad förståelse genom att hitta lämpliga ämnesövergripande moduler på alla utbildningsnivåer. Kollegan Mikael Lindfelt lyfte fram denna problematik på ett mycket bra sätt i sitt sommarprat (01.07.2021).
ATT bli en skrivande människa även genom kolumnformatet har därför tillfört en ny dimension i mitt eget tänkande. Jag vill därför tacka denna tidning för möjligheten att få bli en skrivande människa och avslutar den givande resan för denna gång.