Modernt gammaldags melodrama
FILMEN. Brittisk film. Gammaldags. Romantisk feelgood. Hälften av filmen ”Sista brevet från din älskade” utspelas 1965 men berättarstilen är från femtiotalet.
En kvinna klädd som Jacqueline Kennedy kommer hem från sjukhuset till en mycket rik man i ett mycket dyrt hus. Kvinnan (Shailene Woodley) som är skadad i bilolycka minns inget, eller föga. Äkta mannen (Joe Alwyn) verkar likgiltig; affärsmannen är alltid bortrest.
ANDRA HÄLFTEN utspelas parallellt i nutid. En journalist (Felicity Jones) hittar på redaktionen ett gammalt kärleksbrev. Hon misstänker att det finns flera brev och hon börjar leta frenetiskt bland luntorna tillsammans med tidningens arkivchef (Nabhaan Rizwan). De tu kommer varandra nära, och närmare.
Breven var postade till sextiotalsdamens postbox. Via redaktörens detektivarbete får vi snart reda på avsändaren. Och alltings bakgrund.
BERÄTTELSEN TAR oss tillbaks till sextiotalet och i tillbakablickar där återkommer minnet ryckvis.
Den rika barnlösa familjen tillbringar somrarna på Rivieran. En fattig journalist (Callum Turner) ämnar intervjua den rika mannen som naturligtvis är på affärsresa.
Det blir mycket tid tillsammans för tidningsmannen och troféhustrun. Fröet till förbjuden kärlek är sått. Och ensidiga brevväxlingen blir förklarad. Också hur breven hamnat i tidningshuset.
TVÅ PARALLELLA kärlekshistorier. Journalist i dag och journalist då. Förbjuden (passionerad) kärlek då och fri kärlek nu. Kärleksbrev på sextiotalet och en skymt av hur kärleksbrev kunde se ut i den smarta telefonen.
Regissören Augustine Frizzell satsar grandiost när hon experimenterar med melodram för dagens publik, och vågar tro på atmosfär och stora känslor i stället för högt tempo, och på det vackra hos människan. Plus kläderna och miljöerna; vackra bilder överlag, till och med klichéerna är snygga.
Augustine Frizzell vågar tro på dialogen, så som man gjorde förr när kameran var låst. Därom finns en glimt i filmen: Det rika paret åker i öppen bil längs en serpentinväg – filmat med bakgrundsprojektion. Exakt så som i Hitchcocks ”Ta fast tjuven” från 1955 med Grace Kelly och Cary Grant.
AV SKÅDESPELARNA är Felicity Jones mest livfull. Någon påtaglig kemi syns inte mellan de övriga men alla agerar i god personregi och så som man förväntar sig i en berättelse som är förutsägbar och föga trovärdig.
Filmen bygger på en bästsäljarroman av Jojo Moyes och är så pass intressant och experimentellt filmad att den kan upplevas som njutbar.