Att gå in i hösten

Det finns några dagar i slutet av augusti som sticker ut som särskilda. Sommaren har låtit veta att den är slut, men hösten har ännu inte kommit. Sol och vind får fritt spelrum och behöver inte bry sig om årstidens arbetsbild, om sådan finns.

”Fläkten vindar mildare”, nynnar jag tankspritt för mig själv.

SÅNGEN TOGS UPP som vårsång när jag gick i småklasserna. Den var svår att förstå om man inte hunnit så långt i sin språkliga utveckling och erfarenhet. Jag var hundra på att första ordet var subjekt och det andra var predikat.

Vi hade köksfläkt, jag utgick från den. Och allting som kom ur de vuxnas värld kunde vridas om till något ogenomträngligt, det hade jag vant mig vid. Så har det också fortsatt. Frasen är också ett paradexempel på kommateringens effekter, man bör uppenbarligen trycka in så många komman det bara går: testa, människor, det!

ÖVERGÅNGARNA ÄR som en skinnömsning, mild eller brysk, det beror på omständigheterna. Den finns i det individuella, i samfundet, i själva tiden om man har turen att bo där man fortfarande har igenkännbara årstider.

Årstiderna är så genomgripande att de har inspirerat odödlig musik. Och en pizza – men den beställer jag inte längre, jag orkar inte äta hela. Man kan ju inte leva flera årstider på samma gång, fast många försöker, och känner att de lyckas varje gång de bordar flyget för färd till antipoderna.

LÄNGE VAR också klädmodet säsongbundet, kollektionerna har definierats av årstiderna och fått sina epitet av dem. Men tempot har blivit snabbare och plagg annonseras som ”New arrivals”, som om de kom från en lång resa – vilket de i regel gjort.

Det vi ska ha på oss har rest för långt, och kunder i anmärkningsvärda skaror har fått nog av det. När man vet hur varutillverkning och -hantering går till är man skyldig att modifiera handlandet efter det. ”New arrivals” i skyltningen verkar också på många som en stoppskylt.

ATT GÅ IN i hösten är som att lämna kvar sitt skinn och fortsätta som ny: ”Ömsade skinn som ormen / och överlevde därmed ett år till”, skriver Lennart Sjögren i en samling som heter ”Ormens tid”. Dikten som citeras heter samma.

Men: ”Människans skinn släpper inte så lätt / ej heller finns de djupa stenrösena / där också de svåraste vintrar / kan genomlevas.” Det handlar om världen och hur vi förhåller oss. Betydelserna är glidande.

SOM ETT SPÅR i samtida dikt med naturmotiv finns pånyttfödelsen, möjligheten till förnyat liv, som för ormen som uppstår efter vinterdvalan. Det är ett stort tema till exempel hos Louise Glück, vars samling ”Vild iris” blivit en viktig följeslagare för många.

Hennes trädgård är långt ifrån idyll, här finns konflikt och frustration och död och sorg. Innan snödroppen trängt sig upp igen känner den hopplöshet och förtvivlan. Och vårens vind är inte mild, den är rå.

I TRÄDGÅRDEN HÖRS många röster, ibland tydliga, ibland får man anstränga sig för att identifiera dem. Jag tycker att jag hör jordens (själva mullens) skrovliga röst som säger att människan till syvende och sist inte är av den proportion hon trott.

Men människan har del i samma växtkraft som de praktfulla blomstren. En dikt hos Glück är daterad till slutet av augusti: ”... Och vissa saker / har mage att gro: / tomatkluster, klungor / av sena liljor – de kraftiga / stjälkarnas optimism – furstligt / guld och silver. Men varför / påbörja något / så nära slutet?”

FÖR ATT ENERGIN finns kvar. För att de sista dagarna innan hösten ger oss lov att lägga ner bördan av världen och hela rubbet som vilar på våra axlar. För en dag, kanske två.

Jag hör jordens skrovliga röst som säger att människan till syvende och sist inte är av den proportion hon trott.