Vårdarnas nödrop: Snart slutar vi
90 procent av vårdarna i Tehys enkät överväger att byta bransch. ÅU har talat med en sjukskötare som bytte jobb efter 20 år inom vården i Kimitoöns kommun.
I 20 år jobbade Johanna Sjöberg som sjukskötare i Kimitoöns kommun. För att hålla motivationen uppe och för att utveckla sin yrkeskompetens bytte hon arbetsuppgifter med jämna mellanrum.
Hon blev bekant med hemvården och vårdcentralerna, servicehemmen och äldreboendena i hela kommunen. Hon tyckte det var uppiggande med nya kollegor och hon kände att hon hela tiden lärde sig något nytt.
Men till slut orkade hon inte längre.
– Det kunde kännas bra att gå på jobb, men sedan märkte jag att jag inte räckte till. När jag kom hem kände jag att jag ännu borde ha gjort det där och det där.
TROTS ATT vårdsektorn i Kimitoön inte är lika underbemannad och utsatt som i många andra kommuner, blev arbetsbördan och den mentala pressen helt enkelt för tung och i fjol bytte hon bransch och öppnade en begravningsbyrå i Kimito. Ett beslut som hon inte har ångrat.
– Orsaken var det eviga sparandet och kraven på effektivitet som pågått ända sedan jag utexaminerades. Även om vi inte blev tillsagda hur länge ett hembesök skulle räcka, räknades minuterna och det kändes trist att lämna sin klient ensam. Det blev stressigt och jag insåg att det inte skulle ske några förändringar mot det bättre.
SJÖBERG ÄR INTE ensam om sina upplevelser.
I en färsk enkät som hälsovårdsfacket Tehy har gjort säger närmare 90 procent av dem som svarade att de övervägt att byta bransch. Bland vårdare under 30 år är procenttalet 95.
Det som lockar till branschbytet är bättre löner samt mindre psykisk belastning.
Drygt 70 procent av de yngre vårdarna säger att de inte kommer att orka arbeta hela sin yrkeskarriär inom branschen.
TEHYS ORDFÖRANDE Millariikka Rytkönen säger i ett pressmeddelande att hon blir illa berörd av siffrorna.
– Jag är ledsen och arg särskilt för de yngre vårdarnas skull. De är ju den avgörande gruppen som gör socialoch hälsovårdstjänsterna i de framtida välfärdsområdena möjliga och som vi borde hålla fast vid med näbbar och klor.
– Varningsklockorna borde nu ringa, men beslutsfattarnas och arbetsgivarnas försök att undvika ansvar håller på att leda till att inte ens patienter i arbetsför ålder snart får den vård de behöver. De äldres öde vågar jag inte ens tänka på.
SJÖBERGS TANKAR går i samma banor.
– Jag förstår bra att vårdarflykten fortsätter och jag har många bekanta som har sadlat om. Det känns tokigt eftersom vi först har utbildat oss på statens bekostnad och så tar man inte tillvara vår kunskap. Jag undrar hur länge det tar innan man i Finland förstår hur många vårdare som verkligen håller på att försvinna. Vad tycker du det borde göras för att underlätta situationen?
– Arbetsförhållandena är förstås viktiga, men jag säger som det är: Allt handlar om lönerna. Det kan inte vara så att man inte kan leva på en sjukskötares lön utan måste få hjälp av sin sambo. Det finns ingen annan utväg än att höja lönerna. Vårdyrket värdesätts helt enkelt inte så som det borde.
SAMTIDIGT ÄR behovet av flera händer inom vården akut.
Pensionsanstalten Keva uppskattar det just nu är ett underskott på 8 000 sjukskötare och att 22 000 närvårdare och 18 000 sjukskötare går i pension de kommande 20 åren.
Sjöberg är rädd för att man inte hittar inhemsk arbetskraft som kan fylla upp tomrummet och att kommunerna i stället blir tvungna att anställa utländsk arbetskraft som inte förstår klienterna språk.
Trots att Sjöberg inte längre jobbar inom vården är det svårt för henne att inte oroa sig för framtiden.
– Jag försöker att inte tänka på det, men så talar jag med kollegor och märker att ingenting har förändrats. Det oroar mig. Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?
Jag undrar hur länge det tar innan man i Finland förstår hur många vårdare som verkligen håller på att försvinna. Johanna Sjöberg f.d sjukskötare