Nicke Torvalds var där just då
» 20 år senare får han fortfarande gåshud när han berättar detaljerna om den dramatiska dagen.
– Inget amerikanskt hotell har vettigt kaffe, så jag var i ett kafé när samtalet kom, börjar Nils Torvalds sin beskrivning av händelserna det datum som finns inpräntat hos de flesta, men som få finländare upplevde så in på skinnet som Torvalds – som befann sig på Manhattan.
Nine–eleven år 2001 var EU-parlamentarikern Nils Torvalds, SFP, Yles korrespondent i USA och bosatt i Washington DC.
Men på grund av en intervju dagen innan med Harri Holkeri, som då var talman för FN:s generalförsamling, var Torvalds inte i Washington utan i New York.
MORGONKAFFET TOG han före 9 lokal tid och samtalet kom från Eva Vikstedt, nyhetschef vid Yle. – Hon sa att ett flygplan har krockat med ett av World Trade Center-tornen. Jag gick ut från kaféet, såg två kvinnliga poliser på gatan och de talade i telefon. Jag gick fram till dem för att fråga vad som hänt. De kunde inget säga, de måste iväg, sa de.
– Så jag började också gå, ta mig söderut på Manhattan och fick tag på en taxi. På vägen såg jag något som glimrade till och jag har efteråt förstått att det som speglade sig som glimmer var det andra planet som körde in tvillingtornet.
– NÄR JAG KOM FRAM med taxin kom brandbilar och polisbilar samtidigt fram, det var kaos överallt. Då märkte jag att min telefon inte fungerade. Alla mobiltelefoner där slogs ut, eftersom antennen fanns i det ena tornet.
– Jag gick in i en liten souvenirbutik och ville låna deras fasta telefon, men det fick jag inte, de behövde den. Det kändes absurt, att någon köpte och sålde souvenirer just då, i det som skulle visa sig vara den största terrorattacken någonsin. Känslan var surrealistisk.
TORVALDS VILLE bums få tag på en telefon för att kunna rapportera, och första hjälpen fanns i en klädbutik.
– Jag ringde så att mottagaren betalar samtalet och det blev den första rapporten till Yle om kaoset och tornet.
– Jag hörde ett jättemuller i bakgrunden under samtalet. Det visade sig vara när det första tornet rasade.
Sen blir minnesbilden suddig för
en stund. Torvalds upplever det fortfarande som lite märkligt, att han inte minns exakt hur han går i dammet, men det blev som ett jättelikt moln över stadsdelen.
– Vinden blåste från väster, så det blåste mot Bronx. Jag har inga klara minnesbilder av följande stund, jag vara bara inriktad på att jag måste hitta någon plats därifrån jag kan rapportera.
DET BLEV ETT kafé vid Washington Square, där hade han tillgång till telefon och kunde följa amerikansk teve. Han rapporterade kontinuerligt till Yle tills sändningarna avslutades klockan 24 finsk tid.
Sen blev det att ta sig tillbaka till hotellet, byta hotell och ta kontakt med den egna filmgruppen. Vid det här laget hade båda tornen rasat ihop.
– Följande morgon skulle jag rapportera i direktsändning igen och det var Ami Lassila som ringde upp. Hon inledde med en fråga jag inte var förberedd på, hon sa att ”du har ju upplevt det här förr visst, du har varit med när hus har sprängts”.
– Det hade jag ju, i Moskva, men det var något med frågan som överrumplade mig och då brast det. Det emotionella trycket från gårdagen kom fram och jag började gråta.
NU ÄR DET 20 ÅR sedan den stunden men aldrig någonsin har Torvalds fått så mycket respons av lyssnare eller tittare som efter det inslag där han brast i tårar. Också nu, i detta telefonsamtal, blir vi berörda.
– Du skulle se mig, säger han som är i Bryssel, jag får fortfarande gåshud när jag berättar om den där stunden.
HAN HAR JOBBAT i krissituationer i Tjetjenien, i Peking, i Moskva. Men den elfte september i New York sätter starka känslor i rörelse.
– Som journalist lär du ju dig att behandla det som händer som någonting utanför dig själv. Men det här kom på insidan.
Och gåshudskänslan förmedlas till Åbo.