Socialrealism och hjärtevärmande saga
Herself
• Irland/Storbritannien 2020 ★★★★✩
• Regi: Phyllida Lloyd
• Manus: Malcolm Campbell, Clare Dunne
• I rollerna: Clare Dunne, Harriet Walter, Conleth Hill, Cathy Belton med flera
• 1:37 F16
FILMEN. En film från Irland. Brittisk diskbänksrealism och en dominerande saga om den goda människan, à la Kaurismäki.
Filmen tar upp ett svårt ämne och behandlar det med imponerande balans; de goda människorna vinner och den ondas våldsamhet får en förklaring, men absolut ingen ursäkt.
SANDRA (Clara Dunne som är realistiskt tillförlitlig och har deltagit i manusarbetet) bor i villa med sina två små döttrar. Och en man som misshandlar Sandra.
Sandra flyr med barnen och gör polisanmälan. Staden bekostar henne ett sjaskigt hotellrum; bostadsköerna är helt hopplösa.Sandra har två arbeten, hon städar och hjälper till hos en pensionerad läkare (en fin Harriet Walter) och hon städar på en krog.
Före och efter arbete skjutsar hon döttrarna till skola och daghem, kvällar och nätter är de tillsammans i något som inte liknar ett hem.
EN DRÖM VÄXER: Tänk att kunna bygga ett hus, ett hem för henne och barnen. En omöjlig dröm.
Även om hon kan bevisa för det sociala och för banken att alla vinner; bara några års hotellräkningar och resekostnader är större än byggnadskostnaderna. Byråkrati är och förblir byråkrati, likaså tjänstemäns brist på lust att hjälpa.
DET ÄR HÄR DET fantastiska kommer in. Det finns, tro det eller ej, hjälpsamma människor.
Damen som Sandra städar hos har ett hjärta av guld, en tom tomt och pengar (samt en misstänksam dotter). Sandra har gamla goda vänner och Sandra får nya godhjärtade vänner från oväntade håll.
Det finns ett irländskt ord för fenomenet som är större än vårt ”talkoanda”.
REGISSÖREN Phyllida Lloyd är känd för ”Mamma Mia” 2008 och ”Järnladyn” 2011.
”Herself” berättar nu även den om starka kvinnor och om livets ”olidliga lätthet”. Livet kan vara olidligt men samtidigt meningsfullt i meningsfullt sällskap.
”Ett hem är inte en plats, det är människorna du har omkring dej”, sägs det i filmen och är budskapet, premissen och den röda tråden.
ATT FILMEN ÄR välspelad och av duktiga skådespelare förvånar inte. De underbyggda karaktärerna gör det sagolika trovärdigt och det förutsägbara överraskande.
Filmen träffar rätt när den balanserar på en ofta lös lina. Berättelsen kommer ihåg barnen, i ljus och i skugga. Barnen i filmen är, som skådespelare och som barn, sagolika. I en saga som är så nära verkligheten det går att komma.
Märk väl, filmen är inte anspråkslös, den är hjärtevärmande. Trots det vidriga. Ständigt i bakgrunden.