Övriga premiärer
Den rysk-tyska filmen ”En lektion i persiska” av Vadim Perelman sägs vara inspirerad av verkliga händelser.
Ett fångläger i Frankrike 1942. Gilles (Nahuel Perez Biscayart) försöker överleva förintelsen genom att påstå att han är perser och kan prata farsi. En naziöverste (Lars Eldinger, bara hans anlete säger dum, snäll, livsfarlig) vill lära sig persiska ty han tänker efter kriget flytta till Teheran där hans klokare bror bor.
Fransmannen Gilles kan bara ett ord på farsi. Men han har en fantasi som aldrig sinar och han är kreativ; han kan konstruera egna ord, rappakalja. Lätt att hitta på ord men omöjligt att komma ihåg dem. Fyra nya ord om dagen och han kommer på ett fungerande system som gör att han senare också kommer ihåg namnet på nära tretusen av trettiotusen medfångar.
Filmen är i engagemang långt ifrån till exempel ”Son of Saul” eller ”The painted bird” (originella filmer om judeförföljelse och nazism).
”En lektion i persiska” är mera teater än film och det fina filmfotot till trots är berättelsen onödigt dialogavhängig med för mycket skvaller och schabloner. Det enda som är spännande (vi slipper se det mesta av det otäcka) är: När ska en som pratar persiska dyka upp?
En änkling med en liten son köper ett radhus tillsammans med nya frun. Ett helt vanligt hus, inte ett kråkslott utanför stan eller en enslig stuga i skogen.
Den lilla pojken vet att någon bor i den tillbommade andra delen av huset. Pappan är ofta på affärsresa och nya mamman inser snart att det är fråga om något hemskare än en fantasivän.
Den svenska skräckfilmen ”Andra sidan” av Tord Danielsson och Oskar Mellander stjäl och lånar friskt och kreativt från alla möjliga filmer i genren. Filmen försöker inte vara mera än ärlig med ett habilt hantverk.
Skräck, effekter, ljus och skugga, story; inte dåligt, inte speciellt galant. Skådespelarna och regissörerna är prima. Beundrare av episk science fiction har ögonen på skaft nu när de får se Denis Villeneuves version av ”Dune”, filmatiseringen av Frank Herberts bok som är omöjlig att filma, sa David Lynch efter sitt totala misslyckande ”1984”.
”Dune del 1” är en två och en halv timma lång inledning till något intressant. Filmen engagerar inte (utom fansen) men är så snygg, så snygg. Skådespelarna är så bra att det är omöjligt att i ord tydliggöra, men gärna betitta i timmar.
Tusentals år in i framtiden; konkurrerande kejsardömen och kejsarens son, härskare in spe, diskuterar eller slåss om naturtillgångarna. Ekologi och kolonialism, kanske, på ändlösa sanddyner.