Så mycket finns att utforska! Vilken frihet!
Redan från dagklubben med tant Karin har jag minnen av att jag satt där på en blå stol och sjöng ”Det lilla ljus jag har”. På den blåa stolen satt jag otaliga gånger under körövningar, ungdomssamlingar, möten och minnesstunder. Jag kommer ihåg hur det doftade och hur det svarta pianot blänkte.
Ibland kliade (”pickade”) strumpbyxorna och predikningarna var oändliga. Ibland fick vi sjunga rörelsesånger eller lyssna på berörande personliga berättelser. Jag växte och trivdes.
LÄNGST FRAMME i församlingshemmet hängde en stor och vacker pastellfärgad tavla av konstnären Anne Krokfors.
Den tittade jag på när jag satt på den blåa stolen. Längst ner på tavlan stod de kända Jesusorden från Johannesevangeliet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”.
De abstrakta orden betydde ingenting i början. Hur skulle någon kunna vara en väg? Men flickan på stolen växte och så småningom fick orden liv och jag förstod att Jesus är svaret på allt.
VILKA FRÅGOR man än ställde, vilka val man än stod inför, vilken livskris man än gick igenom – så fanns lösningen/målet redan utstakat: Jesus. Han var ju vägen! Sanningen! Livet!
För att förstå hur det hängde ihop behövde man bara slå upp det i Bibeln. Och kunde man inte knyta ihop trådarna så frågade man någon av dem som höll körövningarna, ungdomssamlingarna, mötena och minnesstunderna.
FÖRST SOM vuxen har jag förstått att förklaringarna inte var så svartvita som jag hörde dem. Först som teologistuderande fick jag ett behov av att ifrågasätta min förståelse av dem.
Min grundtrygghet blev ordentligt omskakad när jag insåg att det fanns så många fler färger, så många andra dofter, så många nya perspektiv.
Då kunde jag läsa orden på nytt: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Och de tydliga murarna som jag byggt runtomkring dem raserades (Vad ont det gjorde!) och orden fick vidd och rymd.
VÄGEN! Sanningen! Livet!
Hur stort är inte det?! Så mycket finns att utforska! Vilken frihet!
Om ändå hon som satt på den blåa stolen hade förstått det tidigare.