Påverkar på ny adress
» Kari Häkämies analyserar trender i Egentliga Finlands utveckling då förbundets strategiarbete är högaktuellt. Han har också tankar på varför folk i Birkaland har lättare välja Tammerfors, medan tröskeln till Åbo verkar högre för egentligafinländare.
Egentliga Finland har vunnit i flyttrörelsens tidevarv – coronapandemin. Det är bland annat nylänningar som har valt Egentliga Finland som skapar trenden.
Sen bör man inse att det pågår flera parallella trender när det gäller flyttrörelser. För trots att flera mindre kommuner har noterat plussiffror under coronatiden (se grafiken), påminner Egentliga Finlands förbunds strategiarbete om att urbaniseringstrenden inte har avstannat.
Åbo växer fortfarande och under ett år har 1300 personer fler flyttat in i staden, än ut ur den.
– S:t Karins siffror är ändå de häftigaste i landskapet, säger direktören för Egentliga Finlands förbund, Kari Häkämies.
– S:t Karins växer nu på årsnivå ungefär lika mycket som Åbo, kring 1000 personer. Det är ett enormt tryck för en kommun i storleksklasssen 40 000.
Kommunen hör till Finlands snabbast växande kommuner, konstaterar Häkämies. En förklaring är attraktiv tomtmark, en bristvara i Åbo.
ANDRA VINNARE han nämner är Rusko, Masku, Reso och Nådendal.
De ingår alla i det som i landskapets regionindelning räknas till Åboregionen. Kranskommuner kunde de också kallas, även om alla kommuner som ingår inte har en gräns till Åbo, såsom Virmo.
I färsk invånarstatistik (ÅU 7.8.) har Åbo hamnat lite på efterkälken, huvudstadsregionen och framförallt Tammerfors marscherar framåt, Åbo backar.
Häkämies har försökt analysera vad det kan bero på i ett längre perspektiv, bortsett från coronatiden.
– En förklaring är sannolikt mental, att Tammerfors upplevs som landsortsbornas stad. Det är en stad till vilken tröskeln är lägre att flytta för folk som bor på andra håll i regionen, medan Egentliga Finland och Åbo har ett lite annorlunda slags förhållande.
– Åboborna är stolta över sin stad, och det finns en historisk bakgrund till det. Men för landsortsbon i Egentliga Finland betyder det att tröskeln till Åbo kan kännas högre. Och förstås beror det på var jobben finns.
LANDSKAPSDIREKTÖRENS uppgift är förstås inte enbart att tala för Åbo, utan att se till landskapets framtid. Men Åbo är motorn, det kommer man inte ifrån.
Det är en motor som kan gnissla till om förändringar i omvärlden gör det – mer än på många andra håll.
– Vårt landskap är känsligt för konjunkturer och förändringar utanför landsgränserna, och mer än många andra landskap.
– Det beror på att våra starka områden finns i varvsindustrin, bilindustrin, biomedicinen.
ATT EGENTLIGA Finland med vårt lands mått kan anses vara ett internationellt landskap är en fördel med tanke på den stora utmaningen för framtiden, invandringen.
– Vi klarar oss inte utan inflyttning från utlandet. Befolkningsstrukturen säger det tydligt.
– Det finns finländare som är rädda för att det finns miljoner som vill flytta hit, men så är det ju inte.
– Vårt klimat, vårt språk, och vissa fall vi finländare själva är faktorer som inte alls placerar vårt land i någon topp-3 för inflyttare.
HOPP FÖR EGENTLIGA Finlands framtid ser Häkämies bland annat i det faktum att befolkningen här i snitt har en hög utbildningsgrad.
– Människor i universitetsstäder har visat sig vara mer flexibla till förändringar, och vi behöver en befolkning som kan förhålla sig till förändringar.
Båda de böcker Häkämies för tillfället läser, Jens Lapidus ”Paradis City” och Tuomas Niskakangas ”Roihu”, tar upp samhällsklyftor i Sverige respektive Finland, och även misslyckad integration.
En lyckad integration är viktig inte enbart ur individens, utan samhällets synvinkel, och Häkämies påminner om att integrationen har två sidor.
– Det handlar också om att vi ska respektera dem som flyttar hit.
Människor i universitetsstäder har visat sig vara mer flexibla till förändringar, och vi behöver en befolkning som kan förhålla sig till förändringar.
LANDSKAPETS framtidsfrågor är centrala i det strategiarbete för Egentliga Finland som har sysselsätt förbundets tjänstemän och politiker redan i flera år.
För tillfället ligger strategin 2040+ (inklusive landskapsprogrammet 2022–2025) på förbundets webbplats, där den kan kommenteras fram till den 20 oktober.
Häkämies med flera har inlett en kommunrunda som pågår under hösten. Den dag vi träffas ska han till S:t Mårtens.
– Huvudsaken är inte att åka runt och föreläsa om landskapets målsättningar och behov. Huvudsaken är att lyssna vad kommunledningarna har för tankar och bekymmer.
ETT BEKYMMER anar han sig till, även om han inte vet om alla kommuner ännu insett det.
– Många kommunledare kan känna en lättnad över social- och hälsovårdsreformen, som fråntar kommunerna de största utgiftsposterna, omkring halva budgeten och halva personalen. Men ta då ekonomiavdelningen, ska den också halveras?
Nästa år återstår enbart hälften av kommunens räkenskaper – ett exempel som Häkämies nämner.
– I januari tar vi mått på vår demokrati, blir valdeltagandet väldigt lågt bekymrar det. Det som också oroar mig är att kommunerna och de välfärdsområdena kanske inte upplever sig sitta på samma sida om förhandlingsbordet, utan mitt emot varandra.