Leve konsten! TYT tar farväl av Västra Strandgatan
PJÄSEN. ”Vuokra!” (Hyra!) heter Turun Ylioppilasteatteris sista premiär på Västra strandgatan. Den bearbetar teaterns situation i en musikal som handlar om en grupp unga konstnärer som bor i ett kollektiv som ligger på en attraktiv plats i stan.
En iskallt brutal fastighetsspekulant får ögonen på dem och lyckas röka ut dem, fast de lovar att betala hyran. Men konsten är ostoppbar, det trummar sången in i oss i slutnumret, uppbackat av en dundrande koreografi. Historien är en del saga, en del satir, men mest en urladdning av en hopsamlad energi.
GRYNDERN GÅR under namnet Ranulda Ruusuvaara, karaktären är mallad på sagans elaka styvmor, som inte skyr några medel för att nå sina mål. Att hon har en köttslig dotter i konstnärskollektivet bara triggar henne ytterligare. Dottern Vanamo (Kerttuli Nera) har också gift sig med cirkusartisten Tee (Saana Niemi), det blir ytterligare en nagel i ögat på henne.
Ranulda R. gestaltas vattentätt av Karoliina Honkanen. Hon förkroppsligar suveränt det bottenlösa behovet av vinst och framgång. Till sin hjälp har hon assistenterna Högerhand och Vänsterhand (Oona Seppänen och Juha-Petri Salmi) som blir alldeles snurriga av det ständiga rövslickandet och jasägandet.
DET ONDSKEFULLA framställs i dag ofta som underhållande och komiskt. Kanske är det för att slippa ta ställning mot det. ”Vuokra!” lämnar utrymme för att fundera över det. Men som i sagan kommer man fram till punkten där elakingarna och de som vill gott ställs mot varandra – i öppen batalj.
Förluster uppstår. Alina Kilpinen har skrivit pjästexten och har själv en roll på scenen. Hon får uttala insikten: alltid går det inte som i sagan, det goda vinner inte alltid.
”Vuokra!” kan ses som en kommentar till TYT:s egen sits. Efter många om och men står man nu inför faktum: dagarna i det kära huset är räknade. Sorgen över det kommer att sitta i länge. Man missar perspektivet som läget mitt emot Stadsteatern gett. Inom konstvärlden utmanar de små de stora, så har det alltid varit.
MEN ”VUOKRA!” stannar inte där. Det går att avlyssna kritiken mot spekulantattityden som en beskrivning av vad kulturfältet har fått uppleva och uthärda under pandemitiden. Olika konstgrenar har helt enkelt inte setts som fullvärdigt arbete och därför ignorerats eller körts över till förmån för det som är mätbart lönsammare.
Så tyder jag det hela. Musikalformen
är också ett smart val, för den kan vara underhållande, vädja till känslan, slipa av resonemangens vassa kanter så att man rycks med, ogarderat. Den ger tillfälle för aktörerna att liksom stiga ut ur sina scenroller, gå upp i kollektivet. Se, det är vi som dansar, hör, det är vi som sjunger!
MUSIKEN ÄR komponerad av Antti Ainola. Det finns ett femtontal nummer i föreställningen och de flesta sångerna är berättande, inte alltid alldeles lättsjungna. En av höjdpunkterna är ”Aamun vallankumous”, framförd av Karolina Saastamoinen, som har rollen som performanskonstnären Aamu. Sången handlar om hur konsten kan revolutionera livet. Saastamoinens rollkaraktär är vidöppen och hennes uttrycksfullhet
”Vuokra!” kan ses som en kommentar till TYT:s egen sits. Efter många om och men står man nu inför faktum: dagarna i det kära huset är räknade. Sorgen över det kommer att sitta i länge. Man missar perspektivet som läget mitt emot Stadsteatern gett. Inom konstvärlden utmanar de små de stora, så har det alltid varit.
närmar sig villervallan, men när hon sjunger är hon vässad och precis.
Antti Ainola har också regisserat. Hur han hanterar kollektivet på scenen är stiligt – alla syns, ingen stjäl föreställningen. Hans sätt att fläta ihop sagotråden och den underförstådda verklighetstråden är organiskt elegant.
SCENBILDEN ÄR densamma rätt igenom, dekoren består till stora delar av graffiti. I fonden står orkestern, som också mellan sångnumren ibland följer händelserna musikaliskt. Det är en känslig orkester som aldrig gör musikalens vanliga kardinalfel, att överrösta händelserna på scenen.
Slutnumret är med en manande uppräkning av konstarterna, till dans och sång av alla, inklusive Ranulda Ruusuvaara. Hon har plötsligt slagit om och blivit konstvän (opportunt, men åtminstone artisten Tee, som är den som blivit värst bedragen, väljer storsint att tro på det). Det är slutnumret av alla slutnummer i teaterhuset: ”Eläköön taide!”
LEVE KONSTEN! Det kan man också läsa in i gesten jag väntat på. Dubbeldörrarna i fasaden ut mot det lilla torget har levt med under många uppsättningar, de har öppnats mot framtid och frihet, de har öppnats för effektens skull i en glödande scen. Nu ser vi dem slås upp för sista gången – och pjäsens konstnärskollektiv (som varit utom synhåll, ute och demonstrerat) stormar in. Jag blir lite rörd av det.